Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
Häftigt naturfenomen på vägen mellan Tonga och Fiji 2006-08-17
Sjökorten innehåller de konstigaste symboler. Fenomen som "overfalls", eller stora, branta vågor utmärks med en våg och förekommer t.ex. i engelska kanalen och påträffas med hög sannolikthet där de är utmärkta. I Stilla Havet finns istället områden med hög vulkanisk aktivitet utmärkta. Normalt ignoreras de av seglare då gränserna är diffusa och de ofta ligger runt omkring de öar man vill besöka. Ofta har de även ett datum som utmärker när iaktagelsen är rapporterad varför det rent psykologiskt blir så att man kopplar bort medvetandet om dessa platser då de har en not med till exempel året 1989 skrivet i kanten. Att sedan 20 år är väldigt kort tid när vi talar om fenomen i jordskorpan är en annnan sak men när risken är liten och käns difus överser man lätt med den.

Vi hade just lämnat kungadömet Tonga bakom oss. Jonatan har vakten och solen håller på att förbereda sig för att gå ner. Vinden var god östlig och vi gjorde ca fyra knop. Uttråkad slänger jag ur mig rutinfrågan "hur går det för oss" och Jonatan svarar enligt manualen; -Jo. Bra. och tillägger sedan lite osäkert men jag tyckte att jag såg en sten flyta förbi.
-En sten!? säger jag ganska kritiskt, nästan ironiskt och Jonatan tillägger snabbt:
-Eller så var det något annat. En rot? Det måste ha varit något annat. Som för att förklara sig varefter vi inte diskuterar saken mera.

Vi äter middag och så blir det mörkt och jag tar över vaktningen. Om det inte hade varit för att jag vet att sten inte flyter tror jag nog också att jag hade sett en. Men det måste ha varit något annat. Stenar flyter ju inte.

Timmarna går och vi snurrar på med vakterna. Man ser inte mycket som saknar belysning på nätterna så vi sitter där i våra pannlampors sken och läser en bok, ställer in vindrodret med jämna mellanrum när vinden vrider och kollar hur det går för oss på GPSn. Ingen måne har ännu gått upp när jag kliver på klockan tio och i sittbrunnen är allt frid och fröjd. Två timmar ska fördrivas så jag tar fram loggboken för att skriva några rader om intrycken från Tonga.

Jag har inte hunnit mer än att just sätta pennan till papperet när det rasslar till. Ungefär som vattnet i en vattenkokare låter när miljontals små ångbubblor exploderar och återigen kondenseras. Ungefär som vågor mot en sandstrand. Men här finns ju inga stränder så jag lyssnar vidare och ljudet är borta igen lika plötsligt som det kom. Med en olustig känsla i magen fortsätter jag skriva när det rasslar till igen. Hasande. Fräsande. Som en kall höstvind som får en papperspåse att kasa över en grusplan. Ljudet är kraftigare än första gången. Jag reser mig upp och kollar runt omkring men ser ingenting ovanligt. Kollar kurs och fart som verkar stabila. Det går bara två och en halv knop nu. Kanske har vinden avtagit något tänker jag fastän min hockeyfrilla leker i passaden. Inne i båten ser jag Jonatan sätta sig upp och tända pannlampan så jag sticker in huvudet och frågar vad som är på gång.
-Det är något som låter mot skrovet. säger han oroligt och tillägger: Vad händer?
Skrovet! tänker jag och sticker huvudet över relingen. Min pannlampa ger ett svagt, blekt sken som säger att jag borde bytt batterier igår. Ljuset är dock starkt nog för att konstatera att havet inte längre är mörkblått eller djupnattsvart. Ytan är ojämn som i en sandlåda och färgen är i LED-ljuset blekt grågult.
-Vi kör omkring i en sandlåda ropar jag innan jag riktigt hunnit fatta vad som hänt.
-What? Kommer det yrvaket innifrån.
Jag börjar reva seglen för att få betänketid. Halvt panikslagen.
-Vad är det? kommer det från Jonatans nyvakna dubbelgångare som med tänd pannlampa för mig framstår som en ljuspunkt i mörkret.
-Ingen aning! svarar jag och inser i det ögonblicket att det är sant och lägger fast revlinan för att ta reda på det..
Jag lutar mig sakta ut över relingen och sträcker handen mot det gulgrå runt omkring oss. Inga förväntningar. Helt öppna sinnen. Det kann vara hett, det kannn vara kallt. Det kann vara flytande och det kan vara solidt. Alkaliskt eller surt. Några ögonblicks tvekan och jag sträcker ner handen.

Det är som att dra handen igenom en säck med stora, blöta och vassa Leka(R)-kulor. Sten -men ändå inte. Hårt men ändå inte.
Klockan är vid midnatt. Det är bäckmörkt och blåsigt och jag har just konstaterar att vi kör omkring mitt i en sandlåda. Surrealistiskt.
Jag kopplar ur vindrodret och rullar in seglet för att fundera. Jonatan kommer ut och jag berättar upphettsat och uppskrämd att vi hamnat mitt i ett vulkanutbrotts flytande moränlera till restprodukter. Jonatan tror mig inte utan hävdar att det i såfall är aska men sticker tillsist ner handen och blir överbevisad. Faktum och okunskapen om hur vi ska tolka situatioonen skrämmer.
Ska vi vänta oss en vattenvirvel likt den i Deception Point (D. Brown -värdelös SiFi bok)? Ska vi vänta oss att denna flytande lava ska solideras ytterligare så att vi "fryser" inne? Ska vi vänta oss gasbubblor som underminerar vattenets bärighet och låter Sally och livflottar försvinna obemärkta i det svarta djupet? Ska vi förvänta oss en morgondag?

Kalla oss fega men rädda blev vi. Beslut togs att vi skulle gilla läget, hålla huvudet kallt och försöka ta oss norrut igenom detta konstiga "fenomen". Jonatan gick ner och lade sig igen och jag lade om kursen. Kajsa hade så vitt jag kunde se inte vaknat så jag väcker henne och ber henne komma ut och känna på vattnet. Mest för att jag vill ha sällskap men också för att det hela behövde dokumenteras. Kornstorleken varierade från sandkornstorlek till badbollstorlek och de foton vi tog blev inte så bra. (kika in bildarkivet). Att det är gasfyllda, porösa lavastenar det rör sig om är solklart till och med med våra geologiska kunskaper men orsaken är okänd. Området var ungefär två sjömil stort, såsom vi korsade det. Sannolikt mycket större. Om det fanns något större solidt i mitten, typ en ö, vet vi inte men vi håller det för osannolikt.

Det är spännande att segla och detta var nog det läskigaste vi varit med om hittills på resan. Sally fick sig i alla fall en välbehövlig peeling. Ingen mer beväxtning nu!. Antagligen hade det varit mindre läskigt på dagen när vi kunnat få en uppfattning om storleken på "fältet" och kunnat spana efter en utväg. På Fiji ska vi besöka universitetet för att se om de har någon förklaring eller om de har någon aktuell seismologisk data över Tonga området. Som kuriosa kan nämnas att Tonga nyligen fått en ny Ö. Kanske var det rester ifrån den? Under nästkommande vakt körde vi igenom ännu ett stenfält. Mindre till storleken men med större korn. Under nästkommande dag såg vi enstaka små stråk med flytande sand. Men inget oroande

Jo. Då säger vi över och ut. Om någonm har någon kommentar får ni gärna lämna den i gästboken!
Ciao
Danjel
 
Skutans loggbok
2007-06-30 Sluttampen
2007-06-21 Rhen, dagarna 17 -20
2007-06-20 Kanaldagboken, Dag 15-16
2007-06-19 Münster, men historien är platsobunden... vilket ord... platsobunden..
2007-06-14 Canal du Rhone au Rhin, Dag 12-15
2007-06-11 Vår planerade resa genom kanalerna
2007-06-09 Saone
2007-06-08 Rhone, dag 5-7
2007-06-06 att ga pa grund kan sluta pa olika satt...
2007-06-04 Rhone - fakta + Dag 1-4
Bläddra sida >>