|
|
|
Promenad över Gran Canaria |
2005-12-20 |
|
|
 |
Buss till Puerto Rico. De bleka gudarne fra västers land och gran canarias sydsida.
Utrustad med Shorts, t-shirt allmän actionutrustning som kompass och översiktskarta med Aqualand och Suix city utmärkta steg jag av rodeobussen med solen i ansiktet och en ambition att knalla tvärs över ön. Skulle bli en fet tur.
Min proviant bestod av 5 dosor kungens korv och vitabönor i tomatsås. :Ätes kall eller varm, men smakar aldrig bra: samt två små baguetter och en burk päron i sockerlag.
Jag lämnade raskt turisthålan, som jag faktiskt som 6åring njutit en gång i tiden, och kände mig glad över den personliga utveckling som fått mig att uppskatta bergen och stillheten framför kommers och julhysteri i solsken skuggat av mac donalds.
Weell. To the story.
Landskapet var fantastiskt. Blandning mellan öknen, nordiska fjäll och tropisk handelsträdgård. Close, men inga fruktträd. High chaparal-kaktusar överallt. Skymningen faller snabbt och på 700 meters höjd sprang jag på en grusväg. Risig men inte så fruktansvärt svårforcerad jämfört med de rasbenägna branterna på sidan. En halv baguett och liten toppbestigning senare fortsatte jag nordösterut och lämnade Puerto Ricos luminösa nattsiluett bakom och under mig. Det gick bra men stjärnorna skymdes av moln. Någonstans i fjärran hörde jag en hund skälla. Rabies? Inte vanligt på "hundöarna" men förekommande. Jag rös lite. Hoppades slippa konfrontera en galen jycke i mörkret. Vägen smalnade av och användes sannolikt av en traktor någon gång om dagen. det var skicket. På min babordsida tonade ett stort staket upp sig. Min pannlampa berättade om ett fruktplantage. Bappelsiner. Hade varit gott men tanken på vakthundar fick mig att respektera privacyn och låta bli att klättra över staketet. Längre fram gick jag förbi en fårhage. Vet inte om de eller jag blev mest rädda då jag i mörkret tände pannlampan och hundra får sprang på fötterna. Det lät i alla fall lite. Men får skäller inte och är ganska beräkneliga. De har inga problem med chefsskapet. Dumma och rädda.
Molnen samlade sig tätare och det blev svårare att se vägen utan pannlampa men jag knegade på. Ville spara batterier. På höger sida en spännande byggnad. Tände pannlampan och fyra hundar kastar sig mot ett högt staket som tack och lov skiljde mig från dem. De hade uppenbarligen inte fått någon mat på länge. Och jag kände lukten av rabies.
Tanken på ett ev. hål i grinden fick mig att raska på. och släcka lampan. När jag kommet några hundra meter bort lugnade de ner sig och jag försökte att göra det samma. Slog mig ner på en sten. Av med ryggan. Middag? -Vore gott. Tände pannlampan bara för att reta skiten av ytterligare en byracka. "Nåja. Nog kan jag famla i mörkret bara du slutar skälla"- tänkte jag. Men f-n så heller. Min minsta rörelse var orsak till aggresivitet men försiktigt lyckades jag rulla ut liggunderlaget , ta fram sovsäcken och lägga mig på marken. Middagen vågade jag inte röra. Ville inte ha sällskap. Åt upp baguetten jag hade i fickan. Torr och söt. Helt ok med tanke på situationen. Snart sov jag och snart vaknade jag. Dripp dropp. Dripp dropp. Inget moln utan regn. Förbannat! Jag fick fram goretexjackan utan att väcka jycken. Ett rätt i alla fall. Men då jag tände för att packa om lite och regnskydda mina prylar var helvetet löst igen.
Rädd och vilsen drog jag jackan över överdelen av sovsäcken och försökte blunda mig ur situationen. Träningsvärk i ögonlocken hjälpte inte. Svårare att sova snarare. Regnet tilltog och där låg jag. Skrämd till tystnad och stillhet av en rabiessmittad, förrymd kamphund någonstans i mörkret. Min högra hand kramade min kniv. Min vänstra höll kvar jackan i vinden. Lönlöst. Allt blev lik förbannat blött. Min nyköpta bok, understället och sovsäcken. Försök att tänka positivt byttes mot självmordstankar. Det var ju bar 4 mil kvar, fågelvägen, till triumfen. En mil, efter traktorväg till förödmjukelsen. Hade det inte varit för Kanis, som jag döpte ulven till, hade jag gott hem. Och ringt till mamma. Sen hade jag firat jul i kalix med massor av knäck och lussekatter.
Klockan fem hade jag fått nog. Mörkt, blött och ohållbart. Jag bröt upp. Ingen brydde sig.. Var var nu min motivation. Jag behövde adrenalinet för att orka. Utan sömn, middag och blöt och kall knallade jag norrut. Kompassen funkade med 6 graders missvisning. kanis skällde lite på mig en sista gång men lät mig gå. Jag stoppade undan kniven. I dunklet såg jag en stad. Halleluja. Det enda problemet var att jag befann mig på en kam, för brant för att klättra ner för. I mörkret tog jag beslutet att pröva gå runt berget. Var tvungen att hålla igång. Prövade sova under ett träd men frös för mycket.
Och så gick jag. Följde berget runt men stötte på brant efter brant. Solade en blöt 4a med ryggsäck. Dumt men jag fick upp temperaturen. Frukost smakade bra. Genomblöt baguett (okej, det var skitäckligt) och kungens korv och bönor. Berget vallade mig vidare tills kokmpassen visade sydlig kurs. jag var "fasst" i en dal. KUL.
Det är alltid svårt att vända om men jag tänkte på Skinnarmo och bröt i tid.
Vid tretiden kom jag tillbaka till Puerto. Fick lifta sista biten med några vägarbetare sedan jag tagit en ouppskattad genväg över ett bygge. På busshållplatsen fick åt jag sedan en burk korv till. Trettiotalet turister, lyckliga över att ha regn på sin semester undrade nog vad katten släpat in.
Det var ingen katt sa jag. Det var en varg.
När jag blir stor ska jag gå över gran canaria.
Mañana.
Nu ska jag njuta av stranden ngra dagar..
Captn Crok |
|
|
|
|
