|
|
|
Klättring på Roc Nublo |
2006-01-05 |
|
|
 |
I subtropiskt ökenklimat höll vi på att frysa ihjäl. Vårt projekt var att klättra Roc Nublo, Gran Canarias 1800 meter höga landmärke som skjuter 100m rakt upp i luften från en lättillgänglig klippa. Buss och byten föregick anmarsen som med bara några hundra meters stigning var ganska lätt, och bra då det blev fin uppvärmning. Temperaturen var runt tiograderssträcket mitt på dagen och sikten några hundra meter. Vi tvivlade lite på om vi skulle idas den dagen och hade mañana lättgripligt i tanken. Me gud var med oss och när vi kom fram till vår utmaning sprack det upp och den ensliga stenen visade upp sig i sin allra bästa skepnad. Sirener, Näcken och Roc Nublo. –Svåra att motstå....
Vi rackade upp och jag ledde första repan. Jonatan höll ställningarna på backen och förklarade åt förbipasserande tyskar vad vi höll på med. Lite fusk och många moves senare var standplats byggd och Jonatan rensade mitt spår utan större problem. Vi kramades lite på första standen för att få upp värmen och jonatan fortsatte sedan på andra repan. Ett litet fall vid kruxet men eljest en ganska lättklättrad spricka och med spanska mått hyffsat bra utplacerade bultar. Vi gick på. Solen vandrade. 1 grad på fyra minuter. 15 grader på en timme. Jag började tvivla på att vi skulle hinna upp innan mörkret kom och skyndade på Jonatan. Vi höjde tempot. Andra standplatsen upprättades och jag rensade stressat Jonatans spår. Tappade en kil och halkade på lätta steg. Stressad. Rädd. Jag vet inte varför jag reagerade så på situationen. Jag är inte känd för min försiktighet och eftertanke men just nu ville jag bara fira av och äta kall korv i vitabönor och tomatsås. Kungens bästa. När jag nådde Jonatan var jag färdig och ville inte mera. Men toppen var inom räckhåll och diskussionerna ledde till att Jonte ledde sista biten. Med mina axlar som första steg tog han sig över kruxet och resten var promenadklättring. Två borrbultar och tio meter senare började han bygga stand på ett ankare alldeles under toppen som man kan gå till bara man tagit leden. Men mörkret faller fort och innan han var klar stod jag i mörker. Pannlampan som åkte fram och mina många försök hjälpte föga. Jag hade psykat ur och litade inte på jonatans säkring och ej heller på min egen förmåga. Jag bad honom knyta av och repklättrade med två Pruisiks sista biten. Lätt som en plätt och tryggt. Nu visste jag vad jag gjorde. Väl uppe på toppen stod vi där i kulingvindar, dimma och mörker och undrade vad som skulle komma näst. Jonte knallade upp på högsta punkten men jag stannade vid standplatsen och funderade. Fortfarande rädd och längtandes efter mamma. Inte kul att känna sig ynklig uppe på en 60m2 klipptopp i mörker och kraftig vind. Nåväl. Jonatan höll huvet kallt och fixade firningen som gick i tre etapper mycket bra so jag kunde bara glida med. Skönt att inte alltid vara kapten.
Natten tillbringade vi i en grotta och med samma utrustning som jag har när jag sover under bar himmel i minus 20 frös jag lika mycket. Även om det inte regnade i grottan var den kalla fuktiga luften i regnmolnet som inneslöt Roc Nublo något som fått till och med en göteborgare att längta efter en bastu. Men vi sov i alla fall. Jonte kissade i en kondom och knöt ihop den som värmepåse. Enligt uppfinnaren funkade det bra. Vi lämnade förpackningen bara för att sätta griller i huvudet på nästkommande.. Hehe. Gott.
Och visst är det så med sagorna. Slutet gott allting gott. Snart blir det havet som gäller och bergis kommer vi att sakna upplevelserna på Nublo.
|
|
|
|
|
