|
|
|
mer om färden Tobago - Aruba |
2006-03-18 |
|
|
 |
Visst är man tidvis trött och sliten. Visst bråkar vi ibland. Visst oroar jag mig stundtals för hur det ska gå att komma tillbaka till studierna. Och visst saknar jag snön, skogen och människorna hemma då och då. Men oj, va jag njuter av detta liv. Mer än vad jag nånsin kunde gissa. Vad än jag gjort för att förtjäna detta måste det varit nått utomordentligt. Eller kan det vara mina föräldrars goda gärningar som speglar av sig på mig? Kanske spelade ödet tärning och slumpade ut en världsomsegling till just mig... Martin och jag tittade på varann flera gånger under inseglingen till både Cabello, Venezuela och den holländska ön Auba där vi just lagt till, och han sa gång på gång i förvåning: ”Vi är på väg till Aruba! I karibiska havet! Fattar du det? Fattar du det Kajsa?”. Solen är stekande het, vattnet är knallgrönt och svalt trots dess höga temperatur (26'C) och vi har råkat hamna i en lyxmarina med spa, gym, pool, egen ö med flamingos och topplessstrand (grabbarna något mer ivriga än jag), restauranger, giftshops, cinema, etc... Danjel flirtade dessutom ner priset lite så vi betalar $20US/dag. Det är i mesta laget och stället är pinsamt lyxigt, men vi beslutade att vi var värda en liten uppladdning inför Panama och inträdandet i Stilla havet. Det är dessutom svårt att ligga för ankar då vi dels är fyra personer ombord som kanske inte vill hänga hack i häl på varann jämt utan vill komma och gå och dels inte har nån dingemotor och ankarplatsen låg långt ut. Att det sedan inte blev en veckas "semester" som vi planerat är en annan sak. Själv har jag legat i motorrummet i tre dagar och är fortfarande inte riktigt färdig även om jag nu vet hur jag ska fixa det som är kvar (och den som tror att man inte kan laga en motor med gaffatape kommer eventuellt att bli förvånad...). Den tiden man inte jobbar oroar man sig dessutom för hur det ska gå och klurar på hur man ska lösa det...
Känns konstigt att det redan är över en månad sen som vi korsade Atlanten och nådde paradisön Tobago där vi trivdes så bra och träffade så härliga människor. Tiden går så himla fort, vi har tom hunnit fira sexmånadersjubileum vid det här laget och den tvåhundrade dan närmar sig med stormsteg. Karnevalen på Trinidad känns som om den var igår och att vi nu bara är nån vecka ifrån den omtalade Panamakanalen är overkligt. Karnevalen ja, det var en oförglömlig upplevelse i sig. Unga och gamla, smala och tjocka, långa och korta – alla var med och svängde glatt och rytmiskt på höfterna i det lättklädda färggranna karnevalståget. Som stela skandinavier försökte vi hänga med så gott vi kunde och så långt inte blygheten satte stopp. Värmen och dansandet fick oss mitt i dan att lägga oss i en central park och somna i en blond hög som en bunt labradorvalpar. Att karnevalståget gick runt parken med hög musik ”we are the socawarriors” och att parken var full med folk som vilade, picknickade eller lekte spelade mindre roll.
Innan vi lämnade Trinidad och Tobago för gott stannade vi ett dygn på ön Chacachacare. Det är en övergiven spökö belägen alldeles mellan Trinidad och Venezuela där man senast som på sextiotalet isolerade människor som bar på sjukdomen spetälska. Vi ankrade i en vik och simmade på kvällen in till stranden där vi myste framför en stor brasa och grillade korv. Dagen därpå gick vi på upptäcksfärd på ön och besökte förutom djungeln bland annat ett sjukhus - där ifyllda och stämplade journaler låg kvar - en kyrka och några gravplatser.
Tron att en Vega är för trång för tre personer att bo och segla på har vi aldrig anammat, nu har vi provat att vara fem – utan större problem. Vi lämnade dock av en rödögd Tim i Cabello efter att han bott med oss i två och en halv månad. Hans fortsätta färd blir nu till fots och via cykel hem till Vancouver där han ska skriva en bok och göra en film om sitt projekt. Innan vi lämnade Venezuela - stoppet som blev kortare än beräknat - hann vi dock med att ta en kväll för att svänga de lurviga rejält, något som jag längtat efter sen Madrid. Det var så fruktansvärt roligt att (som Sven på maskinverkstan en gång sa) hade jag inte haft öronen hade mitt leende spräckt hela skallen. Jag hittade några venezuelianskor som försökte lära mig deras dans, de ömsom skrattade gott åt mina försök att imitera dem, och ömsom uppmuntrade och berömde mina ansträngningar. Jag och Danjel showade runt i något som kanske kan beskrivas som en blandning av swing, salsa, soca och intensivt höftvickande =) Vi var så inne i dansen att vi inte förr än efter ett tag märkte att folk flyttat sig från den delen av dansgolvet vi svängde runt på och stog och betraktade oss med leenden på läpparna. Om det sedan berodde på att de ville titta på eller om vi helt enkelt trängt ut dem kan jag inte svara på. Roligt var det iallafall!
Trots det korta stoppet i Venezuela var det minnesvärt. Vi hade nått den tredje av de sex kontinenter vi ska komma att besöka, tryggheten med att kunna gå själv om kvällarna eller prata språket är borta, men kvar är fortfarande oändligt med upplevelser. Att jag kan göra mig förstådd så pass bra att jag kan skaffa nya vänner trots att jag inte kan mer än en handfull ord på spanska (och de ingen engelska - eller svenska för den delen) är intressant. Men med nått ord här och där, gester samt ett brett leende kommer man långt. Tidsmässigt har vi kanske hunnit en fjärdedel av vår resa. Avståndsmässigt något liknande. Känslan är dock annorlunda. Nu känns det som att vi är på andra sidan jorden och har kommit halvvägs. Även om det återstår enormt mycket har vi övervunnit många utmaningar och rädslor och är bättre utrustade för det som komma skall. Varje ny plats vi kommer till känns med ens som "hemma" och även om vi självklart har våra favoriter så trivs vi överallt.
Igår kom det en vacker 54 fots swan innehållandes tre unga tyskar till marinan så vi gick ut och tog en hamburgare (som Danjel ansåg var meningen med livet) med dem. Ikväll ska vi gå ut med dem då det är någon slags flaggdag här. Det är alltid roligt att träffa unga seglare när de flesta man möter är äldre par, även om det inte är nå större fel på dem heller. På måndag bär det vidare av mot nervpirrande Panama med en ursprunglig besättning på tre unga norrlänningar. Martin har, tråkigt nog, efter väl övervägande beslutat att flyga hem till Oslo för att ordna upp sin ekonomi och traska i fjällen. Men vem vet, kanske har han inte seglat sina sista dagar med långfärdskryssaren Sally Blue ännu...vi har ju nämligen nästan ett och ett halvt år kvar av vår färd.
//Kajsa |
|
|
|
|
