|
|
|
Att ga igenom en kanal... inte sa enkelt man kan tro. |
2006-04-20 |
|
|
 |
Att gå igenom Panamakanalen
Innan vi anlände i Colon hade vi tänkt oss en snabb, smidig och effektiv färd igenom den centralamerikanska landtungan. Från Nordhavet till Söderhavet. Vi tänkte oss en snabb passage och segling ner till Equador och kanske ett flygplan till Cuba. Istället fick vi Colon, erfarenheter av det som kanske är världens mesta byrokrati för ingentig och övning i att korrumpera och muta oss fram.
Det var när jag skulle klarera ut från Panama och upptäckte att jag glömt eller tappat det mycket viktiga dokumentet ”the cruising permit” som jag upptäckte hur byrokraters effektivitet och flexibilitet kan ökas med personliga ekonomiska incitament. För 25 dollar kunde fingrarna bli genomskinliga och reglementet töjas och jag fick klarera ut. Däremot fick jag inget kvitto på betalninhgen. Nästa bakslag i den smidiga utklareringsproceduren som normalt går på ett par timmar kom när det uppdagades att vi inte hade visum för att få uppehålla oss i Panama och därigenom inte kunde klarera ut. ”Hur kan ni tänka er att ni ska kunna lämna ett land ni inte får vara i?” undrade den kvinliga byrokraten på morsk spanska och plirade på mig under sina läsglasögon. Jag gjorde som jag brukar när systemen är för intrikata för alla inblandades väl och blev arg för att det inte finns information uppsatt på engelska om att seglare måste köpa visum för tio dollar när de anländer i Panama. Jag visste dock mycket väl att det var så eftersom jag åkt till ”imigrations office” tillsammans med en annan svensk båt när vi anlände. De lämnade såväl dollars, foton och fingeravtryck mot ett frimärksliknande klistermärke i passet. Då jag var ensam och hade glömt Jonatan och Kajsas tummar i båten, kunde jag vid det tillfället inte lämna fingeravtryck för alla i besättningen och mitt deltagande föll på procedurens osmidighet. Jag bestämde mig då surt för att motarbeta byrokratin och tänkte inte på att det kunde leda till problem vid utklareringen vilket det nu visade sig göra när tanten med glasögonen hamrade med pekfingret på den tomma visumsidan i mitt pass varvid hon bryskt upprepade ”nececite Visa, necesita Visa”. Jag funderade på att bli arg och berätta ett och annat om hennes mamma på äkta infödingsvis men några minuter senare när vi diskuterat saken lite kom vi fram till att det måste finnas en mer flexibel lösning för allas bästa. För halva priset av den verkliga kostnaden av våra visum köpte jag så utklareringsstämplar för Sallys numera fem besättningsmän. Smidigt och billigt. Varför gå den officiella vägen när det går att komma fram snabbare, billigare och smidigare en annan väg?
Hur som helst fick vi tillslut våra papperer, stämplar och tillstånd och lotsen som skulle åka med oss kom bara en dryg timme sent så mitt vad det var fann vi oss påväg genom kanalen mot första slussen.
Klockan var lite efter nio på kvällen när vi drog upp ankaret. Med två motorer, Nisse på 8 hp och Albin på 12hp gjorde vi nära på sju knop; vilket började bli väldigt nära det teoretiska maxhastigheten för vårt skrov. Det roliga varade dock inte så länge och efter 25 minuter bestämde Albin sig för att göra kväll och Nisse fick i princip ta Sally på sina bara axlar. Som tur var hade vi ett luftigt schema och kom fram i tid till slussen i alla fall där vi sedan knöt ihop oss med två andra segelbåtar av modellen ”ganska stora” tillsammans med vilka vi sedan trängde in oss i Gatun Locks slusskamrar bakom ett fraktfartyg. Slussningen var ganska odramatisk och de större segelbåtarna hanterade förtöjningslinorna helt utan att vi behövde lägga oss i. Vi hängde alltså med som en blindtarm bort från Colon och jag spelade guitarr och vi sjöng Fredmans epistlar och egenkomponerade kampsånger av hjärtans lust för den franska båten vi satt fast i. När vi sedan vid tvåtiden nådde den konstgjorda sjön där vi skulle tillbringa natten var vi ganska trötta och med tanke på att nästa lots skulle komma klockan sex hade vi bara fyra timmar potentiell sömn framför oss.
Eftersom vår motor krånglade fick vi draghjälp och blev bogserade av Njord, en dansk stålbåt på nätta tjugo ton som tankat disel i Venezuela för 18 öre litern. Så på sant vikingavis roamade vi kanalen och när solen sedan krupit upp så pass att den värmde lade vi i ett rep bakom båten och hoppade i. Vår lots, som var tämligen sysslolös då vi blev bogserade, upplyste oss om att det fans sötvattenskrokodiler i Lago Gatun men ska man oroa sig för händer det ju aldrig något spännande. Vår nya besättning; Sebasian och Amel från Frankrike ville också bada och Amel stod länge på kanten och tvekade onför det forsande vattnet innan hon klev ut över kanten och i det blå. Våra nya vänner är lärare från ett av Paris förortsområden och har tagit ett friår för att luffa runt. Ingen av dem har varit på en båt tidigare och Amel blev helt förskräckt när farten framåt samtidigt verkade neråt och försökte dra ner henne under ytan. Panikartat höll hon sig fast i repet och ropade "Deláde, deláde" så att alla krokodiler i sjön måste ha hört henne. Situationen förbättrades inte då hennes bikinitrosor togs av strömmen och spolades bort. Halvnaken som hon nu var ville hon inte komma upp i båten och rädd som hon var för att bli bortspolad ville hon inte vara i vattnet. Dilemmat, som jag fick förklarat för mig på upphetsad franska (som jag inte pratar för fem öre) var lite för mastigt att processa i realtid så jag drog in henne till båten, tog henne under armarna och lyfte upp henne. Det är knivigt att komma upp i en halvmeterhög båt som gör fem knop framåt men jag lyckades ända få ombord henne och när hon väl fått en handduk av Sebastian kunde vi blåsa faran över och skratta åt det dråpliga med situationen. "Vi får göra det igen när det går lite långsammare", sade Amel, och som tur var verkade hon inte trarumatiserad av upplevelsen.
Lotsen tyckte dock att det hade blivit lite för spännande och beordrade att vi skulle följa Njord vilket vi givetvis redan gjorde då vi var fastknytta i två bogseringslinor med dem. Men öppna dörrar är lätta att sparka in och vi tuffade vidare mot nedåtslussningen i Balboa.
Inför sista slussningen tyckte lotsen att det verkade smart att stoppa två ton Sally mitt emellan lilla nätta njord och en fransk 25 tonnare. Jag var övertygad om att resan skulle ta slut där och då men vår Vega gjorde ett bra jobb som fender. Kajsa försökte skämta om situationen och sade åt lotsen; "Ni sätter alltid den starkaste båten i mitten va?" men allt hon fick till svar var en dum blick. Men det gick bra även denna gången och när sista slussporten öppnades gick korken ur champagnen och Stilla havet sträckte ut sig framför oss. Större än alla andra vatten på jorden tillsammans. Det är tre gånger så långt från Panama till Austrualien som från Las Palmas till Trinidad och visst kändes det mäktigt att nu se horisonten på andra sidan jorden.
För nu är vi där, Jordens baksida och nu ska vi bara en sväng till Equador innan vi ger oss ut på det stora blå. Vi hörs nästa vecka. Då ska jag berätta sagorna om hajen och sengångaren.
Panta Rej!
Captn graben |
|
|
|
|
