|
|
|
Från Panama till Equador. Stilla hav.. |
2006-04-25 |
|
|
 |
Det var inte helt lätt att ta sig ner till Equador och till Quito. Seglingen från Panama till sydamerika var en av de mest krävande sträckorna hittills. Kanske för att vi glömt bort att det inte alltid är medvind på havet och kanske kände vi oss extra mån om att fixa seglingen snabbt för att vi hade betalande besättning helt utan segelvana. Halva tiden av de tio dagarna vi tillbringade på det blå hade vi ingen vind alls och andra halvan seglade vi i princip i hyffsad vind men med tillhörande åskväder. Fransmännen vi hade med oss, Amel och Sebastian -ett par från Paris, som var på långresa i världen ville gärna prova simhuden och sjöbenen. Vi träffade dem i Colon, Panama och tog ombord dem som betalande besättning redan där. Helt otroligt alltså. Normalt måste man söka med ljus och lykta efter lindragare och sedan utfordra dem med god mat, passa upp dem under kanalfärden och betala deras buss och taxi från Panamacity till Colon igen. Men vi hade alltså betalande lindragare som både lagade mat och som vilken besättningsman som helst tog sitt ansvar för att göra resan trevlig. Ibland har man tur.
De hade däremot ingen seglingserfarenhet what so ever och vinden var lite skum på det Stilla havet. I början av resan, i alla fall de två första dagarna, körde vi utombordare. Den härkade dock och började gå på bara en cylinder och stannade tillslut helt. Den har annars varit mycket pålitlig men kanske gillade den inte att bli dränkt i vågorna. Då brast Amel i gråt och förespådde att vi minsann skulle få tillbringa resten av våra dagar drivandes planlöst på Stilla havet. Sebastian var även han märkbart berörd och ställde intrikata frågor om globala väderfenomen och stiltjebältens utsträckning och omfattning som vi inte kunde svara på. Det går inte att göra mycket åt vinden. Den är som den är. Däremot ledde understimulansen till att vi fann inspiration nog att skruva lite i vår fyrtio år gamla inombordare, Albin den hopplöse. Gud må ha varit på vårt lag när den tände och gick igång; om än bara på en cylinder eftersom avgasventilen hade rostat fast i den andra. För fjärde gången under resan. Det kändes inte aktuellt att lyfta på toppen och knacka lös den så med vår encylindriga traktor puttrade vi med mycket låg bränsleförbrukning i två och en halv knop söderut och när skymningen föll kunde vi se de första krusningarna på vattnet varför vi lät Albin vila, satte fulla trasor och sparade in på vår kvot av fosila koldioxidemissioner.
Krusningarna utvecklade sig till små vågor och vågorna blev till rätt kraftig sjö samtidigt som vinden ökade. Efter en stund var det så pass blåsigt att vi tvingades gå med dubbelrevad stor och bara någon kvadratmeter utrullad på förseglet. I horisonten belystes natthimmelen av blixtar som slog mellan de svarta molnen och när jag skickat in Amel i kajutan och satte mig till rors insåg jag att det skulle bli en lång natt.
Regn och vind kyler bra även i närheten av ekvatorn och naturens slådespel med blixtar och dunder oroade även om åskan hela tiden begänsade sig till blixtar som slog från ett moln till ett annat. När jag tillslut fick väcka Kajsa vi sextiden var jag minst sagt utpumpad; nedkyld och trött. Halicunationerna om en varm och torr säng tävlade med längtan efter sömn om utrymme i hjärnan och jag hade precis lagt mig tillrätta och dragit på min ögonbindel då Jonatan, som låg på golvet, skrek till i det att hans madrass uppgraderats till vattensäng. Inte nog med det, vattennivån i kajutan steg hela tiden och innan vi riktigt hunnit fatta varför Jonte var så blöt nådde vatten-nivån upp till tröskeln till förpiken.
Jag och Jonatan hjälptes åt att ösa eftersom både den elektriska och den handdrivna länspumpen bestämde sig för att ta sovmorgon. Lika bra var det; arbetet blev effektivt och vi kunde se hur vattennivån i båten minskade samtidigt som Kajsas sökande efter läckan gav resultat. Vi konstaterade att självlänsen; det rör som ska dränera sittbrunnen, gott av varför vatten rann in i båten istället för ut ur den. Ett slarvigt stuvat ankare var orsaken och nu måste röret pluggas. En morot storlek XL från Panamas ekologiska bönder fick tjäna som plugg och en plastpåse från Super99 fick bli packningen. Det passade perfekt och återigen hade ingenjörskonsten triumferat över Murphy. Amels färg återvände långsamt och om det inte hade varit för att kojen på babordsidan, där jag skulle sova, hade gått sönder i kalabaliken, samt att orsaken till varför den elektriska länspumpen gett upp måste fastställas, hade jag somnat pang bom.
Att skruva i en skruv i ett trångt utrymme är svårt nog på land och om man adderar lite oregelbundna gungningar och trötthet så blir det snart till en utmaning i klass med att tämja en tiger. När jag fick mitt tredje svåra nervösa samanbrott erbjöd sig Jonatan att brottas med skruvmejseln och skiftnyckeln och jag började mäta i det ormbo till elsystem som jag på egen hand designat i något ögonblick av högre klarsynthet. Felet hittades och det visade sig vara en huvud strömbrytare som var frånslagen sedan vi kopplat ur regulatorn till Startgeneratorn och det åtgärdades givetvis på fem sekunder och kojen blev även den lagad liksom frukosten. Jonatans sovmadrass torkade när solen återvände och när vi sedan drog vi igång Albin släppte han loss ordentligt och började, mot alla odds, gå på två cylindrar.
Det är intressant hur allting kan vända fort, eller i alla fall hur man kan uppfatta att allting vänder fort. Amel och Sebastian var värdefulla till slut även om de inte kunde segla för fem öre. De var inte så snabblärda beträffande segeltrimmning och segelhantering men om man inte är van att tänka tekniskt och naturvetenskapligt kanske det tar en stund att figurera ut huraerodynamikens lagar kan tillämpas för att ge skutan så bra fart som möjligt. De var båda duktiga på att laga mat och bet ihop duktigt även när sjösjukan var svår. När de var rädda och uppgivna försökte de ibland dölja det utan framgång och vi gjorde vårt bästa för att de inte skulle känna allt för svår ångest. Jag och Amel skrev tillexempel en sång om ”the Ocean Pacifik och tillsammans med Sebastian utvecklade vi internationella UNO regler. JA dynamiken på en båt är komplex och det funkade bra med det mästa även om vi inte hade några uppstyrda ”skeppsmöten”, sådana som vi haft när vi haft extrabesättning tidigare. Kanske hade småsaker kommit fram då och vissa önskemål hade kunnat tillgodoses bättre men det gick som sagt iaf. Hade det varit trubel med stämningen hade jag styrt upp något.
Vi passerade även eqvatorn och hade dop. Med vatten från båda hemisfärerna och lite champagne tillverkades vigvatten enligt kung neptuns direktioner. Vi får nu lägga ”sjöfarare” till våra namn.
Om Equador kan sägas att det är ett trevligt land. Vi har lämnat båten i Manta och hur smart det var återstår att se. Den rekomenderade hamnen heter Salinas men vi har varit i fiskehamnar förut och det fanns faktiskt en Yachtclub även i Mantas, även om den saknades på sjökortet. Vi fick lots in av några fiskare och tur var ju det. Eljest hade vi nog smullit på grund.
Så nu är det bara södra stillahavet, indiska oceanen och nordatlanten kvar så är vi snart hemma igen..
Om gud vill.
Danjel Henriksson, el Capitän
|
|
|
|
|
