...och mamma kan vara lugn, det är inte en het intensivt höftvickande latino som är föremål för passionen, även om man minst sagt blir imponerad av rörelserna de kan uppbringa. Nej, det är salsan som fått mitt hjärta att bulta och leendet att nästan spricka. Jag är redan beroende.
Förutom att frossa i billig frukt och träffa trevliga människor (inte minst skåningarna Bea och Caroline, som vi bor hos) har jag i Quito sovit lite, dansat mycket och skrattat enormt. Torsdag, lördag och söndag kväll dansade jag från ganska tidig kväll till halva eller hela natten och har ändå inte fått nog. En elak magsjuka har dock fått mig att lugna ner mig lite nu, men jag hinner ändå med iallafall en lektion om dagen och på torsdag blir det salsotek igen innan Sally skriker för högt efter oss. Kan knappt vänta! Första lektionen tog jag i torsdags och jag måste skryta lite med att läraren inte trodde mig när jag på knagglig spanska fick fram att jag aldrig dansat Salsa förut. Det gick kanonbra och jag lärde mig mer på kvällen. Det härliga med Ecuador är att fest inte nödvändigtvis betyder alkohol, vilket gör att man orkar hålla igång mycket mer. De flesta går ut för att dansa, inte för att dricka sprit. Å andra sidan skulle det kanske på en fest hemma behövas en del berusning för att få folk att släppa på spärrarna, själv har jag lyckats tränga undan den värsta genansen nu, men ändå...ordspråket att ”dans är ett vertikalt uttryck för ett horisontellt begär” ter sig verkligen här då människor nästintill gör barn på dansgolvet, iallafall då de dansar nått som kallas Reggeton.
Förutom Salsa har jag även provat på Merengue (mest höftvickning), Vallenato (lugnare), Reggeton (sanslöst!) och Rueda de Casino (vilket är som Salsa fast flera par dansar i ring och byter partner hela tiden). På uteställena delar bartendrarna ut servetter för att folk ska torka svetten med och det är hård åtgång på vatten i baren.
Jag har även hunnit med en äventyrsdag i Baños i fredags, några timmars bussresa härifrån. Vi blev lovade bungyjump och precis när jag hunnit få riktigt pirr i magen och vi satt oss i bussen fick vi reda på att det inte alls var bungyjump utan ett annat slags vansinnigt hopp vid namn swing jump. Det går ut på att kastdyka sig ut från en bro, fastsatt i en sele med ett ickeelastiskt rep som sedan gungar en fram och tillbaka tills svängningarna tar slut och de släpper ner en på en sten mitt i forsen nedanför. Helt utom sunt förnuft med andra ord, men dum som man är betalar man till och med för galenskapen. Jag fegade först ur när instruktören räknade ner, men fick sedan en vänlig knuff som hjälp på vägen och känslan var obeskrivlig. Att hänga i gungan var bara skönt, det var själva hoppet som var läskigt. Kruxet var att man inte ens kunde hoppa rakt ner, utan var tvungen att dyka och försöka komma så långt horisontellt som möjligt för att undvika rycket. Beatrices kompis Caroline var hårdast som bara flög ut så fort det var dags, utan någon som helst tvekan.
Efter alla hoppat drog grabbarna iväg på sina hyrda mountainbikes och jag och tjejerna tog bussen vidare mot forsränningen vi bokat. Efter att ha iklätt oss super*host*sexiga våtdräkter, skor, hjälm och flytväst samt fått säkerhetsinstruktioner och lärt oss de rätta kommandoorden så tog vi plats i gummibåten. Vi var sju stycken plus guiden och jag och Caroline norpade captainsplatserna så fort vi kunde. Det innebar att man satt längst fram, fick styra de som satt bakom en, fick mest äventyr och blev mest dränkt. Bredvid gummitbåten hade vi hela tiden en söt kajakpaddlare ifall någon skulle trilla i, och då australiensiska Sharon flög ur och sögs ner under vattnet fick han agera hjälte.
På lördan lagade vi mat, städade, fixade och lyssnade på salsamusik hela dan inför kvällens ”Svenskarnas fest”. På menyn stog självklart köttbullar och potatismos, men vi hade även gjort potatisgratäng, minipizzor, sallader, guacamole, äppelkaka och chokladbollar. I taket hängde ballonger med svenska adjektiv och i ett hörn stog runtjordengängets tentipitält där det visades bilder från resan och skidfilm. Det kom minst trettio pers och vi konkurrerade ut salsoteket Mayo genom att ha åtta salsalärare här. I början spelade vi lite Gyllene tider, temat till ära, och jag gjorde en deal med salsaläraren Marko. Om jag lärde honom hur jag dansar hemma (bugg och foxtrot) så skulle han lära mig mer salsa – han nappade direkt och var en pinsamt duktig elev. Då jag väl lärt honom de buggturer jag kom ihåg kunde jag knappt hänga med själv längre...snacka om att ha rytmen i blodet.
Grabbarna och Caroline är i dagarna på äventyr till vulkanen Cotopaxi, något som de själva får berätta om senare. Jag och Bea försöker kurera oss, käkar frukt, tar lite salsalektioner och laddar inför vår avslutningskväll på torsdag då det blir cubansk resturang och mer Salsa. På fredag återvänder vi till Manta och hoppas kunna ge oss ut på Stilla havet igen så fort som möjligt. Avslutningsvis vill jag tacka de där hemma som bidragit till den härliga ”lilla julafton” vi hade när vi kom hit till Bea. Vi har frossat i tidningar, godis, bilder och nya underkläder. Puss på er!
//Kajsa
|
|
