|
|
 |
När vi anlände till Quitos 3000m över havet var det den högsta höjden över havet vi någonsin varit på. Under bussresan undrade vi hur vi skulle reagera, skulle vi få ödem i lunga och hjärna, skulle minsta promenad kännas som ett maratonlopp? När vi kom fram visade det sig inte vara så farligt, visst var det jobbigt att gå upp för trapporna men inga symptom på höghöjdsjuka. Vi var nyfikna på mer. Efter att vi roat oss i Quito några dagar och gjort en äventyrsresa med riverrafting och mountainbiking i södern bestämde vi oss för att prova på att bestiga den 5890m höga vulkanen Cotopaxi. Som mjukstart började vi efter rekommendationer med att gå upp på en 4600m topp just bredvid Quito. Vi tog turistlinbanan upp till 4000m och vandrade sedan sakta de återstående 600 höjdmeterna till toppen. På vägen träffade vi en fransos som också hade planer på att bestiga några vulkaner men han ville först ta några mindre toppar innan, tyvärr hade vi inte tid att göra dessa andra acklimatiseringsturer vilket var sagt skulle öka chansen för att lyckas.
Att hyra en guide genom en av de många agenturerna skulle kosta $160 per skalle så vi beslutade oss för att hyra utrustning och ta oss upp på egen hand. Morgan, en galen skåning som gift in sig i Ecuador försedde oss med utrustning och tips om hur vi skulle gå till väga. Att få tag på en vettig karta över området var inte helt enkelt. Danjel vittnar om den mest Oeffektiva procedur han skådat när han stressad skulle få ut kartorna från Cartografico de Militaria Nationale.
Packade och klara tog vi första bästa buss söderut. Vi hoppade av i en liten by just utanför nationalparken, men tyvärr var vi lite försena och ingången till parken hade stängt för dagen. Det var inte mer än att vi fick slå upp tältet och vänta på morgondagen. På kvällen övade vi lite glacierrädding och en jeep-chaufför kom förbi och erbjöd sig att skjuttsa oss dagen därpå. Vi sov gott den natten och dagen därpå åkte vi in i nationalparken på den skumpiga grusvägen. Vägen tog slut på 4600meters höjd och vi knallade de sista höjdmetrerna till fjällstationen där vi tog en kopp te för att sedan fortsätta upp en liten bit för att sätta upp tältet. Vi hittade en fin plats där vi lämnade ryggsäckarna och tog sedan på stegjärnen och selarna för att ta oss en liten tur upp på glaciären. Luften kändes tunn och efter några steg var man tvungen att stanna gör att hämta andan. Förutom det mådde vi fortfarande fint, höjdsjukan sägs komma först efter ca 24 timmar. Vi knallade ner och medan Carro kokade makaroner satte jag och Danjel efter lite markberedning upp tältet, gpsn visade på nästan 5000m. Lukten av makaroner lockade fram en vulkanräv som inte alls var skygg av sig, och den slukade glupskt dom brödbitar vi gav den.
Efter maten gick vi och la oss för att stiga upp vid midnatt och göra ett försök på toppen. Vi sov inte mycket vi hade alla börjat få huvudvärk, min huvudvärk gick över efter en stund men istället löpte min urinblåsa amok, den fylldes nästan snabbare än vad jag kunde tömma den. Danjels huvudvärk blev bara värre och värre och kring niotiden övervägde vi att gå ner en bit. Men vi avvaktade och lyckades till slut somna. Vi vaknade vid ettiden och Danjel kände sig bättre så vi beslutade att göra ett försök. Carro som fortfarande hade ont i huvet och som också frös en del bestämde sig för att vakta tältet medan vi var borta.
Vi klädde på oss och klev ut i månskenet. På med utrustning och peppade klev vi ut på den frusna glaciären. Början var flack och det gick relativt lätt. Vi såg två andra grupper några hundra meter högre upp och den ena närmade vi oss snabbt. Det blev snart brantare och det var riktigt jobbigt, några steg, stanna och hämta andan sen några steg till. Det är inte som när man går brant hemma då syran i låren är det största problemet, här går man så sakta att man inte hinner få någon syra. Vi kom snabbt ifatt en av de andra grupperna som bestod av en guide och en svärande tysk som hade stora problem med klättertekninken. Vi traskar vidare förbi dem och samtidigt som gryningen kommer passerar vi vackra glaciärformationer. Höjden börjar ta ut sin rätt, Danjels huvudvärk har kommit tillbaka och blir snabbt värre, min kraft var nästan slut och vi insåg att om vi ska komma upp till toppen innan Danjel kolar pga hjärnödem måste vi öka takten vilket var out of question för mig. Så vi stannar på 5700m och väntar på solnuppgången för att ta några fina bilder för att sen påbörja nedstigningen. Att gå neråt är betydligt lättare men fortfarande ansträngande. Nere på det stora snöfältet tar vi av oss stegjärnen för att glida på rumpan fort gick det och vid ett brant parti tappar vi kontrollen och börjar rulla, Danjel tappar sin isyxa och jag med mina galonbyxor får upp en hejdundrande fart men lyckas få i isyxan i marken och stannar snart upp. Danjels huvudvärk är nu riktigt kraftig och vi är inte så nöjda över att behöva klampa upp 50m för att hämta yxan. Resten av biten gick fort och vi går än en gång om tysken med sin guide igen som också hade vänt fast en bit längre ner.
Väl nere vid tältet tog vi igen oss i morgonsolen. Danjels huvudvärk blev bättre och vi packade ihop tältet, gick ner till fjällstationen där vi lagade lite käk och möter upp med vår chaufför som vi avtalat tid med dagen innan. En timmes skumpande på grusvägen genom den vackra nationalparken och vi var nere på Quitonivå igen.
Vi nådde aldrig toppen men för varje steg vi tog befann vi oss högre än vi någonsin varit tidigare och det var det som var målet. Klättring handlar om att pressa sina gränser och testa sin förmåga. Bergets toppen kommer alltid finnas kvar men om man stupar på vägen för att man inte insåg sin begränsning kommer man alldrig kunna göra ett nytt försök. Turen har gett oss insikt i hur vi fungerar på höghöjd och vem vet kanske återvänder vi nångång, Cotopaxi står troligen kvar.
/Jonatan
|
|
|
|
|
