|
|
|
Sista landkänningen på 32 dar |
2006-05-23 |
|
|
 |
Sent en fredagskväll i maj kryssade vi in till ankringen på San Christobal, Galapagos och möttes av frustande sjölejon, glada skratt från ett gäng britter och tre amerikaner i en gummibåt. Ankardampen lockade och lyste med sin frånvaro på Sally Blue så vi spelade raskt Uno om vem som skulle pumpa dingen så vi kunde leta upp en öl och njuta lite av öns landkänning. Danjel drog nitlotten så för att han inte skulle bli ledsen spelade vi om vem som skulle släpa fram dingen och vem som skulle hämta pumpen också. I slutändan fick vi en uppgift var och kunde bege oss mot vår välförtjänta pilsner.
På lördagen fick jag återigen underhålla mitt lystmäte. Vi blev bjudna på en privat fest och eftersom "diskjockeyn" var mer eller mindre en av gästerna och jag är så sablarns charmig så kunde man njuta av allt från headbangande dunkadunka till heta salsatoner. Jag och Jonatan regerade dansgolvet med vild reggeton och jag fick upp amerikanarna i både foxtrot, bugg och salsa. Övertalade några locals att dansa salsa med mig också, i tron att alla ecuadorianer blir födda med talangen, och det gick hyfsat trots att jag var bortskämd med skickliga salsalärare och det kanske inte var en riktigt rättvis jämförelse.
Sista dagen väckte Danjel oss klockan sex med en stärkande grötfrukost för att kunna ägna hela dagen åt att utforska ön. Vi gick efter en vandringsstig och följde sedan en vacker stenbelagd kust. Rätt som det var fick vi till vår stora glädje syn på ett helt gäng havsleguaner. De var svarta, spottade/spydde då man kom nära och var upp till 80 cm långa utan svans. Efter att vi knäppt kort tillägnade våra fans lyckades vi slita oss från de underliga varelserna och hoppade vidare längs stenarna tills vi kom till lite småspännade klippor och började snorkla. Vattnet var klart och kallt till en början och vi simmade bland fiskstimm bort mot en intressant grotta halvvägs under vattnet dit en knallgul sjöstjärna med svarta taggar ledde vägen. I grottan bodde ett sjölejon och snart fick vi sällskap med två roliga yngre kompisar till denne. Det var det roligaste på hela galapagosvistelsen och man kan inte annat än att imponeras av djurens smidighet. De simmade fort runt och under oss, kikade på oss och blåste bubblor. de vände sig uppåner och buffade på ens simfötter då man hämtade luft som för att mana på en att leka mera. Vem hade trott att man skulle få se ett sjölejon göra kaffekoppen? - Baddaren blir en baggis!
Efter att vi hämtat våra kläder hos pelikanen som vaktat dom klättrade vi längs klipporna för att hitta tillbaka till nån stig. Den täta snåriga vegetationen på land gjorde det svårt att ta sig fram den vägen. Vi hittade stigen, gick upp till några utkikstorn och hälsade på en gigantisk Darwinimitation.
Efter lunch tog oss en taxi upp öns vulkan och efter att vi vandrat upp sista biten fick vi njuta av havsutsikt åt alla håll, björnbär och en sjö som bildats i vulkanens mitt. Vägen tillbaka till stan tog vi oss fram på mountainbikes och även om bromsar bara är för defensiva åkare så hade det varit tryggt att ha en stoppsträcka på mindre än sextio meter... Vi fyllde ryggsäckarna med apelsiner och passionsfrukter vi plockade längs vägen och susade glatt nerför. I stan sa vi hejdå till vår nyvunna vän, mörbultade Faye från England, och fick veta att det var den cykeln jag hade hon hade kraschat med tre dagar tidigare. Hoppla!
Några timmar, en bunt förberedelser och en hamburgare senare var vi på väg. Att ingen av oss kände att det var en lång overfart vi gav oss ut pa tyder kanske bara på att vi börjar vänja oss i våra nya roller/yrken/liv(?)
|
|
|
|
|
