|
|
 |
På böljan, det blå havet, det lugna, det stora tycker jag mig ha nog med elektroner på minussidan i mina blybatterier för att ägna mig åt lite sporadiskt författarskap. Dessutom laddar solcellen ganska bra en dag med strålande sol som denna och vår goda fart och halvgoda kurs höjer stämningen till bra nivåer.
Det är inte alltid så dock. Livet ombord har varit ganska jobbigt periodvis de två senaste månaderna. Mycket konflikter med irritation och bitterhet åt och från alla håll och kanter. Rädsla för oförmåga, ändrade planer och den stora okända framtiden är faktorer som kan fucka upp huvudet på vem som helst som bor omänskligt trångt och skitlångt från land.
Så det loggboksinlägg jag tänkt skriva handlar mest om gruppdynamik och om restaureringen av vår teamkänsla. Vill ni istället läsa om sittsår, UNO och födelsedagstårtor kan ni läsa Kajsas inlägg, om hon nu skriver något. men det sa hon att hon skulle så det kommer säkert.
Men vi börjar inte mitt i kolsäcken. Equador var positivt. Efter neggklimax i Colon (panama) var det skönt att få komma bort från havet, bort från trasiga, jobbiga och kostsamma Sally och träffa nya människor och gamla goda vänner. Min "gamle" vän Beatrice gjorde verkligen ett bra jobb som värd och kommer att bli en underbar läkare när hon samlat ihop sina poäng. Det är nästan så att man önska att man var sjuk bara för att få bli lite ompysslad. Men tyvärr har vi för dåliga sjukförsäkringar för att kunna unna oss sådan lyx. Jaja.. Tiden i Quito rann iväg och vi styrde såsmåningom ut mot Galapagos, en dryg veckas segling västerut.
Vi seglade iväg men Sally kändes trång. Däcket var täckt av sot från Mantas orenade industrier och hemma föddes det barn, planerades flyttar och kvitterades sommarlov. Hemma kändes lång bort och frågorna "om vi var där vi ville vara" bubblade upp till ytan i ensamheten på nattvakterna och under dagarna. Hindren som skulle forceras kändes stora. Hela jordens baksida skulle korsas och det faktum att när vi varit ute i lite mer än ett år och når Austrualien är vi inte mer än halvvägs kändes lite demoraliserande. Pengarna var och är en annan grund till stress. Både gemensamma och privata tillgångar är svagt övertrasserade och sparpaketen vi tvingas anta för att hålla budget höjer inte stämningen. Till på köpet gick och går saker sönder hela tiden, vilket kändes orättvist då vi lägger väldigt mycket av vår tid på underhåll och reparationsarbeten. Gruppens effektivitet var dålig och blev sämre. I vissa avseenden var den personliga prestationsförmågan även den utsatt för tvivlets, trötthetens och rädslans onda ande.
Detta ledde till hårdare klimat ombord då jag är lite av en idealist då det gäller vårt arbete. När det i mina ögon slarvade utdelades omilda bannor vilket drabbade övriga ombord. Kajsa fick nog ta de värsta smällarna av den enkla anledningen att jag och Jonatan tänker ganska lika och kan saker som är lite olika. Tyvärr. Jag i min tur är turligt (eller oturligt för grupputvecklingen??) nog utrustad med en sorts diplomatisk imunitet igenom min roll som såväl formell som informell ledare i gruppen. Den måste vara mycket stark och trygg i sig själv som reser sig för att kritisera mitt arbete utan att få någon skit tillbaka. Som jag var inne på tidigare hade det klimat, med trygghet och personlig styrka som vi försökt skapa, ebbats ut och slitits av stress, press och tunnelseende varför märkena ifrån skickade kängor ibland blev lite väl stora. Kontentan blev en djup och ytterst destruktiv period alla, främst för Kajsa p.g.a. inget hon gjorde dög i mina ögon. För Jonatan var det något mildare eftersom han har sina specialkunskaper, men givetvis påverkades han också. Själv såg jag situationen försämras, kände ingen inspiration till att assistera någon och slängde medkänslan överbord och fokuserade på seglingen.
Innan vi åkte var tanken att vi skulle skapa en harmonisk grupp där harmonin till stor del skulle byggas på de olika personligheter vi har och på det psykologiska utrymme som specialicering och specialkunskaper ger. Jonatan skulle ta hand om teknik, hemsidor och datorer -vilket intresserar honom mycket varför han är duktig på det. Jag skulle ta hand om elsystemet, det administrativa och se till att vi kom oss framåt. Kajsa skulle enligt planen bl.a. ta hand om vår halvdöda rostklump till motor -vilket hon inte tyckte var så mycket mer intressant än någon annnan- varför resultatet av den strategien blev en av faktorerna som dragit ner oss nu.
Problemet med motorn och Kajsas roll var att även jag och Jonatan tyckte att motorn var intressant och ofta var det tre mekaniker närvarande när det skulle skruvas. Då vi tänker på lite olika sätt och ofta bildades ofta två läger med teoretikerna Danjel och Jonatan på ena sidan och praktikern Kajsa på den andra. Diskussionerna ledde ofta till att motorn till slut skruvades i av Kajsa enligt de direktiv som de två självutnämnda motorexperterna klurade ut allt eftersom. Kort sagt kan man sammanfatta läget till att det som skulle bli Kajsas trygga land i psyket blev någon sorts union som styrdes teknokratiskt där hon bara FICK vara vaktmästare.
Det var lite bakgrundsinfo; åter till nuet. Trötthet och brist på resultat ledde hos mig till brist på visad uppskattning även om det oftare var naturen som sabbade saker än vi som klantade oss. Mitt humör sjönk i takt med hakorna på matroserna och eftersom jag inte tänkt misslyckas med genomförandet av det här lilla projektet växte en bitterhet över andras (i mitt huvud inbillade) ointresse och oförmåga fram. Jag började tvivla på om jag valt rätt besättning och istället för att hjälpa och uppmuntra blev jag sur och cynisk. Det faktum att det mycket lägligt knallade runt två syndabockar på däck när allt började kännas tungt och saker gick sönder förstärkte den känslan. Allt var fel och felen var alla andras (en uppfattning vi nog delade). Cirklarna blev onda och när vi seglade ifrån Galapagos var det knappt så vi talade med varandra. Vi gjorde bara det som absolut måste göras och den stora livsfarliga apatin slog in.
(-Jag måste ta en paus för att be er hugande läsare att betänka omständigheterna. Om ni inte har bott på 8m2 med två andra illaluktande människor, sovit i fuktiga, salta kojer och när ni väl somnat fått sova MAX fyra timmar i stöten och levt med sittsår och hemorojder som ständiga stämningshöjjare i en trång och gungande värld på världens största hav, 3 gånger atlanten vid ekvatorn, så ska ni inte försöka applicera normal psykologi på händelserna i förväg; utan fortsätta läsa så ska berättelsen få ett lyckligt slut och säcken knytas ihop. Framställningen är kanske lite hård men å andra sidan rätt ärlig)
Grupper är intressanta konstillationer. Mycket kan förklaras med väldigt enkla modeller men nyansernas bakgrunder gömmer sig i hjärnans djupaste vindlingar. Gruppen ombord verkade ha genomgått en förändring där Jonatan och Kajsas karaktärsdrag mer eller mindre suddats ut, prestationerna sjunkit till lägstmöjliga nivåer (vilket höll på att sluta riktigt illa bl. annat vid ankringen på Galapagos) och entusiasmen och glädjen helt försvunnit. Min roll, som gruppens ledare, utvecklades till något sorts Tengil-välde som varken jag eller någon annan uppskattade. Men i min enfald fick jag för mig att det var enda sättet för oss att ta oss framåt. med piska och järnhand.
Jag skyller inte utvecklingen på någon annan mer än på mig nu, men då var det solklart att det var oduglingen Kajsa och slöproppen Jonatans fel. Själv var jag obefläckad, idealiskt effektiv och bara missförstådd. Men efter en natt, då jag och Kajsa, i ett försök att samarbeta med en storsegelsrevning, exploderade mot varandra och skrek så att Poseidon vaknade och spottade och svor eld och rutten flygfisk stod det klart. -Det må vara vems fel de nu vill- -Något måste hända om ingen skulle råkas falla överbord-. Ensam på nästa vakt bestämde jag mig för att det bara kunde finnas två alternativ för oss eftersom vi alla skulle hem. Jag personligen tänkte segla. Då handlade det om huruvida det skulle bli den långsamma eller den snabba vägen för de andra. Flyg eller segelbåt. För en, två eller ingen.
Låter det hårt? Fundera då på hur hårt det kan vara att vara kroniskt osams på en vega mitt på havet!
Jag bestämde mig för att försöka samla ihop smulorna och baka ett bröd och utlyste ett krismöte. Skulle vi fortsätta så var vi tvugna att hitta en väg på allas villkår. (I teorin är det ju busenkelt men att skaka av bitterhet är betydligt svårare under tidigare nämnda förhållanden) Entusiasm, glädje, delaktighet och nyfikenhet måste återuppväckas. Vi bestämde att den grupp som vi lever och bor i måste utvecklas och att våra personligheter måste kunna definiera sig. Det skulle bli lite som att börja om men vi tog beslutet om att ge det ett försök. Målet som jag lovade om de undergick mitt handlingsprogram var: Den bästa stämningen någonsin och en grupp med maxad effektivitet och trygghet. Målet var ödmjukt och projektet att restaurera lagkänslan lagom stort för att det skulle kännas inspirerande. Vi skulle metaforiskt restaurera reaktorn i Tjernobyl, bygga upp kraftverket och sparka igång det på dubbel fart igen. Och då vi inte hade något annat projekt på gång borde vi väl kunna fixa det.
Grupputvecklingspaketet innehöll gemensamma aktiviteter, teambuildingövningar, ansvarsfördelningar och initiativdelegeringar. I princip varje dag gjordes något för att öka känslan av tillhörighet och bygga en väldefinierad, trygg grupproll för var och en. Målet var även att få bort formella roller då jag tror att det bara hämmar en liten grupp som är samarbetsvan där alla vet vad de ska göra och känner varandras styrkor och svagheter. Informella roller däremot är byggstenarna men de måste definieras och tydliggöras.
However. Det må vara intressant vilka övningar jag hittade på och så vidare men det blir lite långt att beskriva det. Programmet gick i alla fall bra och det var med ny energi och optimism vi kom fram till söderhavets första ögrupp, Marquesas och Nuku Hiva. Det tråkiga har vi till stor del bakom oss och själva återuppbyggnaden har varit trevlig och lärorik.. Nästan så att det är värt att göra om det. Vi har ju historiskt varit lyckligt förskonade från gruppkriser men jag antar att det var oundvikligt att en skulle komma förr eller senare. Det faktum att vi kommit stärkta ur det med alla inblandade fortfarande kvar ombord måste väl ses som en framgång.
Det är bara hoppas att det håller i sig. Vissa dagar känns det bra och andra ganska kass. Problemen är dock numera något annorlunda till sin karaktär och symtomen likaså. jag tror att en stor del i dagens osäkerheter och funderingar grundar sig på den på andra sidan grönare gräsmattan. Är detta det bästa sätt att använda tiden? Ett år till! Vad händer sen, vad leder det till? Kommer det att vara värt det?
Framtiden får ge oss svar på de frågorna och hur det går med oss och inspirationen vet nog bara sjöfåglarna säkert. Som det känns i skrivande stund borde vi i alla fall kunna ta oss hem på den här segelbåten. Du som läser detta kan ju alltid skriva något peppande i gästboken. Vi får många "Ja va ni e bra" inlägg men det vi behöver höra är att allting kommer att BLI bra, att den värld där hemma, som vi hittills inte funnit något motstycke till, väntar på oss och att det kommer fler svenska sommrar med jordgubbssaft, nakenbad och de där förbannade myggorna.
panta rej
//Danjel
ps. vi har sett en stor stor haj!!! Den största. Och en Val också.
|
|
|
|
|
