|
|
|
Kauehi. En atoll i tuamuto som ligger mitt i stilla havet.. |
2006-07-10 |
|
|
 |
Stilla havets öar verkar alla dykit upp ur ingenstans mer eller mindre slumpmässigt. I ett oändligt hav förväntar man sig inte små öar utan tänker sig snarare en väntande stor kontinent eller midgårdsorm bortom horisonten. Ändå dyker de plötsligt upp. En atoll med skyddande korallrev till en vidsträckt lagun eller unga, bördiga vulkanöar som kommer upp ur havet likt höga toppar ur ett molnhav betraktade ifrån ett högt berg. Ofta dimhöljda, dramatiskt branta eller som lugna, låga oaser ligger de där och kittlar fantasin för de som lyckats ta sig dit. Som altid när man hamnar på en fin men obskyr plats tänker man "Hur kom jag hit?" men i söderhavet kan man inte låta bli att även fråga sig "Hur kom ön hit?".
I en svart/vit värld finns det två sorters öar i stilla havet. De har båda sitt ursprung i submarin vulkanisk aktivitet. Vid en fisur pressas smält sten ut i havet och bildar konturer på havsbotten; bergskedjor, högplatåer eller enskiljda toppar uppstår. Därav bildas sedan vulkanöar som ibland sticker flera tusen meter upp (ex .Hawaii 4205 möh) eller låga atoller där koraller som växer på kratern utgör själva "berggrunden" då stenen eroderat ner under havsytan. De låga atollerna sticker sedan inte mer än några meter ur vattnet och i mitten av kratern bildas en grund, skyddad saltvattendam, en så kallad lagun, där fiskar och marint liv i regel trivs ypperligt.Medan de höga vulkanöarna ofta är över måttan bördiga och gestaltas som lummiga fruktträdgårdar är atollerna ganska sterila platser. I regel är det ont om matjord och de enda växter som trivs är mangroove, cocosnötspalmer och brödfruktträd. Befolkningen på atollerna lever därför huvudsakligen av fiske medan vulkanöarnas befolkningar även är jägare och jordbrukare.
När vi lämnade franska polynesiens mest ostliga ögrupp; Marquesas, där öarna är höga, bördiga och lätta att navigera kring eftersom de saknar omgivande korallrev satte vi kurs mot Tuamuto archipelagen även benämnd som "den dödliga ögruppen". Öarna i Tuamuto, som likt många andra ögrupper tillhör franska Polynesien, utgörs i princip uteslutande av ringrevsuppbygggda, palmtäckta landtungor som sticker upp några meter ur marken och inte är mer än något tiotal meter breda på de flesta ställen. Från luften ser det antagligen ut som stora halsband som någon lagt ut mitt i havet och angöringen med båt var en av resans mest spektakulära.
Plötsligt ser vi en palm mitt i vattnet. Och en till och en till. De dyker upp i princip utan förvarning och bildar där de står mitt på en vit sandstrand av korallsand det mest fankastiska vykortsmotivet. Den atoll vi valt ut hette Kaueui och har en diameter på ca 6 nm, dvs lite drygt en mil. Den ringformade landtungan är inte helt sammanhängande utan påminner mera om pärlorna på ett halsband där det mellanliggande koallrevet utgör kedjan. Det går bara att ta sig in och ut i revet på ett ställe och det är en 50 meter bred passage med starka tidvattenströmmar som inte skulle varit lätt att hitta utan GPS. Givetvis anländer vi vid ebben och får en ström på dryga fyra knop rakt emot oss. Inte nog med det, vinden har även den vridit och lagt sig rakt i ansiktet på oss. Vi lyckas med lite möda dra igång motorn och kan med nöd och näppe puttra in. Den enorma hastigheten 0,2 knop över grund visas på GPSen och vattnet kokar runt omkring oss. Tänk er själva hur det ser ut när vattennivån i en badbasäng med 10km diameter ska sänkas en dryg meter på 6 timmar och det bara finns ett hål.
Då vi kämpar oss igenom öppningen faller solen ner i havet och månen går upp. Byn ligger längst in och vi startar laptopen för att kunna navigera i mörkret. Några andra båtar som ligger ankrade ropar upp oss på VHFen när de ser våra lantärnor så vi får hjälp in. Vi hade avsiktligen valt en atoll som inte var så svår att segla inuti så vi är ganska lugna även om vi vet att det kan finnas hinder aldeles vid sidan av vår kurs. Vissa laguner är nämligen täckta med slumpmässigt utplacerade korallhuvuden och bör inte seglas på natten överhuvudtaget. När vi sedan fäller ankaret känns det bra. Vi tänker oss att morgondagen ska få visa oss ännu ett av paradisets ansikten.
Människorna på kaueuhi är snälla och bjuder oss på cocosnöt. I ankarviken ligger trevliga båtar, bl.a. svenska Hilda, och vi har det mycket trevligt några dagar. Grillfest, besök på en pärlfarm, snorkling (där undertecknad såg en liten haj!) och trevligt umgänge blir i den bästa tänkbara miljön blandat med småpyssel ombord på Sally. Vi lär känna några lokala killar som jobbar med att fiska sin fisk och plocka sina cocosnötter och byter några T-skirts mot lite fina snäckskal, smycken och pärlor. Tyvärr pratar de bara franska vid sidan av ö-språket (som är förvånansvärt likt finska!!) så det är bara Jonatan som kan komunicera på ett djupare plan.
Sammanfattat var det dock ett av de bästa stoppen och om vi ska lita på ryktet kommer det fler himlar. Det var nummer två. Nu är vi på havet igen, på jakt efter de återstående fem.
Danjel -som tycker det är trevligt att segla men saknar familj och vänner lite. |
|
|
|
|
