|
|
|
Tahiti -drommarnas O? |
2006-07-19 |
|
|
 |
Varje resa har delmål och för vår del var Tahiti ett av dem. Otaliga är de upptäcksresanden och pionjärer som skildrat just denna, sällskapsöarnas huvudö, i så drömska ordalag att vi inte var säkra på om vi kommit rätt när vi i total stiltje och obefintlig sjögång tuffade in igenom en öppning i barriärrrevet på Tahitis nordvästra sida och zicksackade igenom den flytande soptippen som mötte oss. De rykten vi hört talade inte om en angöring mellan plastpåsar, moderna produktemballage och organiskt avfall varför vi blev lite osäkra på precisionen i vår navigation men öns siluett verkade stämma med den ö som kallades Tahiti och enligt GPSn var vi rätt på.
Kajplatsen var dock fin. Med ett ankare i aktern som med mycket kätting satt bra i bottensumpen gick vi in mellan två stora båtar med fören mot strandpromenaden och förtöjde mitt i Papeete city. Vi kom alltså in i storstaden en Tosdag eftermiddag och efter två månader i relativ isolering ombord på Sally Blue kändes den palmplantering som skiljde körfälten på centralgatan åt malplacerad. Ett alternativ var förståss att det var vi som var malplacerade eller kanske de otaliga bilar som stressade fram och tillbaka någon meter söder om Sallys fördäck men eftersom vi är unga flexibla människor kände vi oss som hemma så fort vi fått tag i en mjukglass, en hamburgare och en kall öl. Lugnet man skaffar sig av att flyta omkring några månader på turkost vatten i tropikerna påminner om det lugn man momentant kan uppleva en novemberkväll då man sitter ute på bron med en handuk kring midjan och konstaterar att vintern gott kan få komma även detta år eftersom bastun fortfarande är varm. Vi satt så ett tag på fördäck; Jonatan, Kajsa och jag och tittade på de stackars människorna som plågade drivknutarna på sina stackars stadsjeepar och som fördärvat sitt paradis för att kunna servera oss kall öl och njuta av neonljus på kvällarnas stadspromenader. På ett sätt tyckte jag synd om dem. Men å andra sidan kanske jag ska spara mina tårar till någon som behöver dem bättre.
I fem dagar stannade vi vid den centrala kajen i Papeete. Såg affärer öppna och stänga. Såg människor åka till jobbet och åka hem från jobbet och hörde stadens puls och blodtryck stundom öka och stundom sjunka medan vi verkade immuna mot kommersen. Vi hade rätt mycket små och stora arbeten att göra på Sally och då Papeete tillhandahöll all tänkbar service och de varor vi behövde samtidigt som vi inte kände någon större upptäckarlust för de suburbana områdena blev detta ett slags depå-stopp. Rullen till förseglet svetsades om liksom en mantågsstötta, Albin och Nisse fick lite trasiga delar utbytta och vi fixade lösningar på allehanda småproblem vi uppmärksammat men saknat delar eller inspiration till att åtgärda. Bland annat har vi nu gjort ett seriöst försök att täta så många som möjligt av de ställen där vatten kommer in för att slippa sova på blöta dynor och slippa pumpa läns tre gånger per natt. Förhoppningsvis lyckas vi någotsånär i allafall.
När vi sedan lämnade Papeete, Tahiti och Franska polynesien för en tvåveckkorssegling till Niue (NZ) kunde vi inte låta bli att stanna till några timmar vid en närliggande ö, Morea som hade sagts oss vara Tahitis bättre hälft, för att få bada lite. Detta visade sig bli en av de bästa upplevelserna hittills för vi hamnade mitt i en inhägnad undervattensdjurpark där vi fick snorkla med stingrockor, havssköldpaddor, hajjar, triggerfish och otaliga andra fachinerande marina djur. Rockorna visade sig vara tama som hundar och kom simmandes emot mig såfort jag klivit i vattnet och gnuggade sig mot mina ben alltemedan jag kliade dem på ryggen. Först var jag lite förskräckt då de mäter en dryg meter i diameter men de visade sig vara rakt igenom snälla och nyfikna. Hajjarna däremot var betydligt mer skygga och det närmaste jag kom en var två meters avstånd vilket ändå kändes rätt nära då den mätte minst 150cm från nos till stjärt. Jag ville inte pressa(!?) den då en erfarenhet jag har av djur -hur stora eller små de än är- är att man inte ska sätta dem i situationer där de upplever fara. För handen på hjärtat; skulle det komma tillkraftmätning hade den gjort slut på mig innan jag hade förstått vad som hände, ty ett mer välanpassat och starkt djur har jag aldrig sett i sin rätta miljö förut. En av höjdpunkterna under snorklingen var även havssköldpaddorna. På samma sätt som jag klamrat mig fast på pappas rygg när han dök i badhuset när jag var liten höll jag nu med ett stadigt tag över ryggskölden på en 30 kilos sköldpadda. Fartsensationen uteblev dock (kanske på grund av att våra hjälpare på Norrkust marina hemma i Kalix skickat med oss oförskämt mycket caloririka nödkex). När jag däremot hjälpte det stackars djuret och paddlade med mina simfötter och främst överlät styrningen av vår framfart under vattnet till sköldpaddan kunde jag inte låta bli att tycka det var lite synd att inte Ichiostega* höll sig i vattnet. Det är utan tvekan en mycket fachinerande värld som finns under de 70% av vatten som täcker jordens yta. Efter den här nära-naturen-upplevelsen har mina midnattsfantasier under nattvakterna berikats med ännu en nyans. Ett bogvågsplask är inte längre ett bogvågsplask utan ett slag av en stjärtfena mot vattenytan. Rorkultens gnissel liknar delfinernas sång och Jonatans dova snarkande påminner mycket om sköldpaddans skratt. Känner jag mig ensam tänker jag på de vänsklapliga stingrockorna. Världen är fantastisk. Allt flyter på medelpunkten.
Vi hörs nästa vecka
Danjel Henriksson. Kalixkapten i söderhavet.
*Jag är inte säker på stavningen "Ichiostega" men namnet syftar på den "fyrfota fisk" som antas utgöra länken mellan havslevande och landlevande organismer som levde under Perm för ca 300 miljoner år sedan.
|
|
|
|
|
