|
|
|
Mossa i Soderhavet |
2006-09-15 |
|
|
 |
 Palmer, tropikgröna vatten och färsk Papayafrukt i all ära, men här är inte platsen man sitter i bikini på nattvakten. Snarare fleecetröja.
Mössan jag virkade på Atlanten och som jag så länge saknat användning för letas fram ur stuvfacken och med den nerdragen över öronen samt iklädd långbyxor, fleece, regnbraller och vindjacka antas utmaningarna i sittbrunnen. Innebärande att titta efter båtar då och då, läsa en bok och justera kursen medan Annakin* styr. Ihopkurad under sprayhooden med en kopp varm choklad i handen småler jag åt ironin i det hela. Mössa i Söderhavet, att vi fryser när det är 23 grader varmt (kallt?) och en fråga som Anna ställt föregående dag. "När och var tidigare har man iklätt sig tre lager kläder, men fortfarande varit barfota - och tyckt att det var fullkomligt normalt?"
Dagarna under seglingen mot Vanuatu var dock fortfarande tropiskt varma och man påminns om var man är. Annas första seglats med Sally Blue har bestått av god vind - uppåt fem knop mot mål mest hela tiden - och förvånansvärt lite sjösjuka. Det faktum att hon utklassade oss i Danjels frågetävling om kända personer i världen (det finns misstanke om mutor till domaren) mildrades av att hon dagen efter gav oss ryggmassage på durken. Att hon även redan visat prov på skicklighet bakom kakaoburken genom att mer en än gång låtit oss avnjuta chokladbollar bidrog även till att dagarna flöt på utan större plåga.
Efter att vi lyft ankaret från Suva, men innan vi lämnade Fijiöarna för den här gången, stannade vi några dagar vid ön Beqa en halvdags segling ut. Där träffade vi redan första dan Brown som tog med oss till en välkomnande traditionell Kavaceremoni hos byns hövding. Det jag läst om Kavaceremonier tidigare är i huvudsak i en femtio år gammal svensk bok av Bengt Danielsson och även om jag gång på gång fått förklarat för mig av en man som sålde kavarötter på grönsaksmarknaden i Suva, att det inte riktigt går till så längre hade jag en viss romantisk bild av det hela.  Regeln att kvinnor inte får delta eller ens vistas i samma rum då ceremonin hålls kan även ha bidragit till min nyfikenhet. Kavan är en grådaskig lättflytande dryck liknande smutsigt diskvatten, görs från pepparrot och ryktas vara både sövande och beroendeframkallande om man intar det i stora mängder. Idag mals det på civiliserat sätt ner till pulver före ceremonin med hjälp av ett mortelliknande verktyg och strax före det ska drickas läggs det i ett tygstycke som sedan sköljs och gnuggas i vatten. Förr valde hövdingen ut bra rötter som kvinnorna utanför hyddan där ceremonin hölls sedan fick tugga. Efter intensiv käkbearbetning spottades det sedan med rikligt med saliv ut i en skål vars innehåll sedan blandades med vatten tills perfekt kava erhållits. Enligt vår hövding smakar dagens kava bättre och även om det hade varit lite halväckligt småtufft att prova det gamla sättet är vi glada att vissa saker förändrats då både jag och Anna utan problem är inbjudna att delta i ceremonin trots vår utstyrsel av både långt hår och bröst. Vi tar av oss barfota då vi kliver in i det dunkla möbelfattiga rummet, och slår oss efter Browns instruktioner i tur och ordning ner i skräddarställning i en ring. Hövdingen - iklädd shorts och t-shirt - sitter redan på den mjuka pandanusmattan och väntar lojt. Han har nog varit med om det här förr. Vi överlämnar ett knippe kavarötter - en tradition vi lyckligtvis blivit tipsade om - och han säger några väl valda ord som lika gärna kunnat vara fruns handlingslista eller resultatet från senaste lokala rugbymatchen och tackar oss flera gånger för att vi kommit. Han stryker i luften runt våra medhavda kavarötter hela tiden medans han talar, nästan som om han välsignade dem. Eller så är det romantikern i mig slagit till igen. Då välsignandet - eller uppläsningen av receptet på hans farmors ökända tarogratäng - är klart är det dags att göra kava och en stor skål plockas fram och ställs mitt i ringen. Blötandet och stötandet går fort och sen får vi i tur och ordning, med tillhörande klappar före och efter, tömma kokosnötsskålen med träsmakande kava. Varken gott eller starkt var det, vilket för mig kom som en lättnad då jag varit lite halvnervös trots försäkringar om att det inte var starkare än en alvedon. Lite stick på tungan var det enda jag kände då vi efter tre rundor tömt skålen.
Efter kavaceremonin var vi varmt välkomna att uppleva allt var Beqa hade att erbjuda. Det var en mycket vacker ö där det fanns nio små byar, två skolor och total avsaknad av vägar. Istället promenerade folk längs stigar runt ön vilken tog en heldag att runda. Stigar som på vissa håll var väldigt fina, men på andra ytterst svårframkomliga. Vissa barn gick tre kilometer till skolan själv varje dag. Vi njöt av såväl vandring, snorkling och klättring innan vi ett par dagar senare satte kurs mot Port Vila i Vanuatu.
 Första kvällen i Vila firade vi lite extra. Vi hade i och för sig skjutit en champangekork på havet, men ett halvvägsfirande var värt mer uppmärksamhet än så. Med risk för att sabba grabbarnas eftersökta rykte av machomen måste jag säga att Anna och jag dessutom fick känna oss riktigt lyxigt bortskämda då de först skickade oss i säng för en eftermiddagslur medan de handlade, och sen jagade oss av båten för en dusch och en drink i baren som ligger alldeles intill. "Här duger det inte med en öl", sa jag till Anna. "Blir vi behandlade som unga fina damer måste vi agera så också" och med de orden beställde de två norrländska shortsflickorna tjejdrinkar där det både var färsk ananas och hibiskusblommor i garneringen. Då vi senare blev hämtade till middagen vankades en imponerande meny som presenterades under en bubblande fördrink. Såväl lokala inslag bestående av matbanan och indiska kryddor som en hemlängtansklick i form av smaskig löksås var inräknat. Färsk grönsallad till råga på allt. Efter några drinkar till i baren och en svängom eller två somnade vi sött som små lamm på trygga hemtrevliga Sally Blue.
Resterande tiden i Port Vila har mest bestått av mögelsanering på båten och arbete för att stärka vår skrala ekonomi, men trots det har vi hunnit med bland annat en dagsseglats på en sextiofyrafots träskonert, en jamkväll på en pitoresk horsebar med tillhörande hästskokastning och att umgås med seglarna på Jonna. Nu väntar några mindre befolkade öar i norra Vanuatu innan den långa seglatsen till Torres strait i Australien tar vid. Vi hörs då!
//Kajsa
* Vindrodret |
|
|
|
|
