|
|
|
Annas reflektioner efter en forsta inblick i seglarlivet |
2006-09-25 |
|
|
 |
Efter ett år av intensivt arbetande med studentfrågor på Medicinska studentkåren vid Umeå universitet tog jag mitt pick och pack ur mitt studentrum, stuvade in allting hos mor och far och satte kurs mot Söderhavet. Ett till synes totalt annorlunda liv där kavajklädsel och möteshandlingar har ersatts med shorts och sjökort och dagens höjdpunkt till sjöss är att smaka de kulinariska upplevelser som konserver och en fantasifull kock kan skapa.
Jag befinner mig på Vanuatu, en långsträckt kedja av öar mitt emellan Australien och Fiji. I hamnen samlas seglare från världens alla hörn men nog ses fyra (förhållandevis väldigt) unga svenska ungdomar som ett exotiskt inslag, särskilt som båten är rätt så liten i jämförelse med de i många fall tjusiga och flådiga katamaranerna med i många fall sextioplussare uti, åtminstone i de långväga båtarna. Många av seglarna tycks vara australiensare och nya zeeländare men en och annan europé märks också, bland annat en dansk barnfamilj.
Livet ombord är ganska enkelt, särskilt i bemärkelsen att alla lever på samma villkor och varken vill eller ens har möjlighet att dölja särskilt mycket för de andra. Jag har nog aldrig varit med om att magens dagsform diskuteras så ymnigt eller ens att leva så nära tre andra människor över huvud taget och mitt korridorsliv på Nydalahöjd känns faktiskt som rena isoleringen i jämförelse med detta. Till sjöss tvättar man sig med havsvatten på fördäck och lallar i många fall runt utan att bry sig särskilt mycket om att skyla sig. Vi är ju trots allt ute på ett stort hav, så vem skulle klaga?
I land har det hittills varit full rulle, både med saker som ska fixas och ordnas med och saker vi har hittat på. Överallt görs nya bekantskaper. Vi har både snorklat och vandrat i regnskog sen jag kom hit och det är på många sätt helt galet vackert med paradisiska söderhavsstränder och fantastiska koraller och fiskar under ytan... men mina vänner de rutinerade världsomseglarna verkar nästan lite blasé... :)
Lyckligtvis ersattes en snabbt förvärvad sjösjuka av ungefär lika snabbt förvärvade sjöben, men nog känner jag mig lite ofärdig i jämförelse med de tre andra som dansar runt som om däcket vore ett salsgolv. Jag ska inte räkna upp de antal blåmärken jag skaffat mig, men lyckligtvis försäkrar Kajsa mig om att hon var precis lika blåslagen den första tiden på båten och det är ju en liten tröst. Dessvärre tror ju folk att jag blir slagen av mina vänner när vi kommer i hamn, så jag antar att det ser lite illa ut...
För exakt ett år sen stod jag på kajen i Obbola och vinkade av de tre tokstollarna, men det epitetet har gradvis ersatts av i mina ögon äventyrare eller förebilder. Jag har bara varit här några veckor, men de många mötena med människor som menar att de följer sitt hjärta och sin dröm om att leva det enkla livet nära naturen inspirerar nog allt till lite romantiskt tänkande, vare sig det är jordenruntseglare på en liten båt eller den som väljer att leva enkelt på land. Som förhållandevis välbärgade västerlänningar har vi ju faktiskt alla möjligheter i världen att välja vad vi vill göra, även om det kräver både mod och uppoffringar. Tänker vi på det, är vi tillräckligt medvetna om den i sammanhanget lyxiga tillvaro vi lever i till skillnad från Vanuatu-bon som slutar skolan efter femte klass av kostnadsskäl? Men det ska nog tilläggas att det lär vara stor skillnad på att leva på en maffig lyxkatamaran med allt vad vitvaror heter och att leva på en liten och trång Vega med ketchupen placerad i skafferiet. Förutsättningarna och komforten varierar.
Det verkar dock som att det finns några alternativ till ruljansen därhemma och man behöver kanske inte en stor förmögenhet eller vara pensionär för att prova på det. Med en stark vilja, intelligent tänkande och kreativitet kan man komma långt och förhoppningsvis går de insikterna att omsätta i andra sammanhang i framtiden.
Nu väntar de norra öarna i Vanuatu och därefter en rätt lång och spännande seglats västerut. Jag ser fram emot att uppleva ännu fler vackra vyer och möten med intressanta människor. Äventyret ligger runt hörnet, eller är jag kanske just nu mitt uppe i det? Och kanske hade John Lennon lite rätt i sitt statement; "life is what happens while you're making other plans"...
Hälsningar från ett regnigt men trevligt Port Vila, Vanuatu.
//Anna
|
|
|
|
|
