|
|
|
Darwin.. och reflektioner over nutid och framtid |
2006-10-16 |
|
|
 |
Länge sedan det kom någon kärnfull rapport ifrån mig känns det som.. Fingrarna har visserligen gått varma på tangentbordet men det som nedtecknats har mest varit anekdoter för försäljning... Det kanske inte är kännt för alla men det går faktiskt att arbeta och utföra någon sorts nyttig verksamhet också under den ändlösa himmelen på havet. Personligen skriver jag artiklar och/eller resebrev till lite olika tidningar och tillsammans försöker vi komma igång med transit-korrespondens för att dryga ut reskassan lite. Oftast är det ett utmärkt jobb att vara lite journalist då det dels är ett incitament att gräva lite under ytan på det man ser om man ska till att berätta om det och skrivandet (förutom deadline-jakten) är mer flexibelt än att köra taxi..
De tidningar jag jobbar med är dessutom ofta proffessionella, trevliga och medvetna om de begränsningar som distansarbete för med sig när inte internetuppkopplingarna är klockrena och den enda dåliga erfarenheten so-far är faktiskt Västerbottenskuriren som insett att vi är ganska långt borta hemmifrån och har begränsad koll på vilket material de publicerar varför de hoppas att vi inte ska fakturera dem för bilder och texter. De spelar högt med upphovsrättslagen eftersom de vet attt vi inte är i verklig position att driva några processer från andra sidan jorden heller.. Nåväl.. Det får vara dagens lärdom. Som långfärdsseglare har du alltså vissa möjligheter till förvärvsarbete hemma i sverige men se upp för ormar...
Så vad har hänt sedan sist?
På Fiji fick vi en ny besättningskvinna. Hon heter Anna och det finns en bättre presentation under "crew"-sidan. Med Anna kom också lite presenter från släktingar och vänner men inte minst från våra räddare på Norrkust marina i Båtskärsnäs, Kalix. Visst har vi många spnsorer och mecenater tillsammans med de många händer som hjälpt oss framåt men högst upp på listan över dem vi står i tacksamhetsskuld till är nog Norrkust Marina och i synnerhet Kent -en av ägarna. Redan innan vi drog iväg fick vi ligga vid deras servicebrygga och njuta all den service det innebar. Subventionerad livbåt, gummibåt och tusen småsaker hjälpte oss att hålla budget.. Hade det gått eljest? Givetvis, men med ännu lägre materiell standard ombord på Sally Blue som resultat av hårdare kompromisser mellan kostnad och kvalitet. Hedra gärna våra sponsorer genom att kika in på "sponsorer"-sidan.
Fiji passerade och med den nya besättningen satte vi segel för första gången. Med tanke på att Anna aldrig seglat tidigare gick det perfekt. Det var skönt att få sova sex timmar åt gången istället för bara knappt fyra och det märks på humöret och prestationen. Efter en dryg vecka, då vi mellanlandat på Bequa utanför Fijis huvudö Viti Levu för lite naturupplevelser, gick vi under motorkraft in i Port Vila i Vanuatu. Det är sedan dess det sista vi hört av Albins brummande och nu är vi motorlösa igen. Visserligen har vi ju Nisse men han går lite halvtaskigt han med så vi får vara lite försiktiga och tålmodiga. Det är ju möjligt att paddla och så vidare men det är inget direkt nöje.
Vanuatu var i allafall halvvägs på vår rutt runt jorden om man räknar i långituder. Det var även halvvägs i tid och distans så vi firade ordentligt med mousserande vin och annat gott. Vi hann med tre andra öar också och träffade mycket trevliga människor i en by på Epi där vi tillbringade mycket tid och lät oss gödas med de färskaste frukter och grönsaker. På Santo som blev vår sista hamn på Vanuatu öppnade vi seglardagis och nattis för de stackars långfärdsseglande familjer som ville slippa sina barn. Tanken var att vi skulle kidnappa danska SY Jonnas två illbattingar men när vi slagit upp tält och eld kom det två australiensiska barn också. Fair enough. Föreäldrarna kunde behöva få lite tid med bara varandra och de var i efterhand mycket glada. Danska Jonna ska förövrigt segla samma rutt som oss, på samma tid så där har vi en följeslagare igenom röda havet och så vidare.. Förhoppningsvis. Man vet ju aldrig.
Mycket grund och korallknobbar ligger fortfarande framför oss men listan på svårigheter på rutten framför oss blir allt kortare till förmån för listan över de kniviga situationer vi lagt i sallys kölvatten. Det känns inte alls avlägset att vi är hemma om sisådär nio månader och om vi bara fortsätter vara försiktiga och ödmjuka går det nog bra även om det blir lite uppförsbacke på slutet ekonomiskt.. Men vi får väl börja sälja av grejer i medelhavet =).
Till sist måste jag bara nämna något om vår fiskelycka. På Fiji träffade vi en svensk kille; Fredrik med morbror Håkan ifrån Umeå i en båt vid namn Majken. De seglade stilla havet och var snart klara så han gjorde majkens pimsol-märken synliga igenom att ge oss lie amerikansk supermat typ smaksatta havregryn, nudlar och lyxiga flingor med hög sockerhalt. Förutom det fick vi även två bläckfiskar att fånga middag med. Då vår erfarenhet är ytterst depresivt präglad beträffande fiske tackade vi endast artigt och kanske inte så entusiastiskt för dragen. MEN, nu en etapp senare kann vi bara konstatera att vi aldrig tidigare i våra liv ätit så mycket fisk. Torkad, stekt, kokad, sushi, panerad -you name it. Tonfisk, Mackrill och Baraquda står numera stadigt på menyn.
Vi vill gärna tro att det beror på bläckfisken som är blå och vit med pålimmade dockögon, men det är givetvis omöjligt att säga. Vi har aldrig tidigare seglat så snabbt som den här passagen vilket sannolikt har betydelse. Samtidigt kanske vattnen här är extre fiskrika.. man vet aldrig.
men fisk har vi ätit. Och framåt går det. I Darwin har vi även tangerat vår rutts baksida. Sticker man en pinne igenom jorden från darwin kommer man ut lite nordost om trinidad och tobago. Två poler är tangerade. Ett år avklarat och 230 långituder.
Panta rej.
Danjel
|
|
|
|
|
