|
|
|
I famnen pa en krocodil... |
2006-10-27 |
|
|
 |
...eller snarare en krocodil i famnen på mig. Runtjordengänget har varit ute i buschen, levt vildliv, retat farliga djur och rört på stela leder och förtvinade muskler orsakade av långväga segling.
Klockan kvart i sju en lördagsmorgon i hamnen kom vår halvaborginske guide Genda och fyra tyska backpackers till vår båt för att kolla in de galna svenskarna som chefen för turföretaget berättat om. Tyskarna, ett par samt två tjejkompisar, hade också bokat en tredagarstur till Kakadu national park och var lättade över att vi trots våra namn inte var ursprungna från Tyskland vi med. Det hade redan börjat bli hett ute när vi några minuter senare stuvade in våra väskor i trailern och slog oss ner i den fyrhjulsdrivna jeepen. För några dagar ute i vildmarken under den starka solen skulle det behöva konsumeras mycket vatten – mer än vi trodde visade det sig – och vi började redan sippa på vattenflaskorna. Första stoppet var turföretaget ”Kakadu 4WD safaris” huvudkvarter och vi fick träffa både minikrocodilen (ung snarare än liten) Oscar som ätvägrar och den lite biffigare kaxige Snappy som var bossen i inhängnaden trots att han inte var störst. Med undantag för lite sprattel i början var de förvånansvärt lugna och hade mjukt skinn. Genda berättade bland annat att krocodilen har tre ögonlock för olika funktion och miljöer, kan hålla andan under vattnet i 2,5 timme och att de hårda knölarna på ryggen är till för att dra åt sig solens värme. Djuret reagerar på vibrationer och attakerar inte ett byte om han inte beräknar att han har 95% chans att få det. Å andra sidan har han oftast det...
På väg till vattenfallet dit vi skulle gå och bada stannade vi titt som tätt, ibland planerat – ibland hastigt påkommet då Genda med sin laserblick skymtade nått häftigt på ett träd i skogen, och fick se både ödlor, storkar och andra knasiga fåglar. På ett ställe upptäckte vi två otroligt fula och ovanliga örnar som festade på en överkörd känguru (egentligen wallabye då kängurur inte finns så långt norrut, men jag ser då ingen skillnad). De staplade runt och slet i kadavret på sina tjocka svarta ben och verkade inte alls vara så brydda om jeepen som sakta närmade sig - å andra sidan är inte jag så brydd om så mycket annat när mamma ställer en älgstek framför mig heller.
En kortare vandring upp i några klippor, med diverse utbildande stopp på vägen om växter och djur, ledde oss till det vackra vattenfallet med flera avgränsade sötvattenspooler. Kläderna rök och vi kastade oss i för att svalka oss. Medan vi lekte och hoppade från klipporna fixade Genda lite lunch och mackorna smakade underbart efter nån timme i vattnet. Han frågade med glimten i ögat om vi inte fick nån mat på havet. Vi stannade en stund till bland vattenfallen då det var så skönt, och lyckades även fånga en liten sköldpadda (i P1´s storlek för dom som kände honom) som vi lekte med. Det var hemskt skönt att simma runt i vattnet utan att bli alldeles salt efteråt. Väl tillbaka i jeepen var vi förstås alldeles varma igen och ville vända om, men for istället mot Jim Jim camp och slog läger. Ju mer kvällen led, desto mer kände jag av att jag varit ute i tropisk stark sol hela dan och när vi kom tillbaka till lägret igen efter en sväng i buschen var jag riktigt solsjuk. Middagen med kängurugryta och grönsaker i tortillas var svår att njuta av då jag kräkts en stund innan och huvet bultade, men efter några socker- och saltcoctails och en himla massa vatten repade jag mig lite för att kunna njuta av buschbrödet med smör och sylt som vankades innan läggdags. Historier om hur det är att växa upp som aborgine med allt vad det innebär - tilldelade fruar, omskärelse, ett år ensam i skogen som tolvåring för att bli man- gav turen extra poäng då de både var intressanta och underhållande.
Nästa dag väcktes vi av skakningar i tältet och utrop om att frukosten var klar. Snacka om lyx då kaffepannan redan hängde över elden och det stog färsk ananas på bordet. Dagens projekt var att ta sig till toppen av Jim Jim falls trots att folk sällan går hela vägen upp den här årstiden på grund av värmen. Vägen till ledens start var på en smal sandig buschväg över kullar och genom krocodilvarnade vatten. Endast 4WD var tillåtet. Vi började vandringen i rask takt för att komma ifrån de andra grupperna då Ganda tänkte ta oss till toppen via en väg som varken var ledad eller laglig för oss att gå. Det är nämligen förbjudet att lämna leden i nationalparken. Vi följde en bäckfåra tills pilarna ledde över en bäck, då svängde vi åt andra hållet upp mot bergväggen och ömsom gick, ömsom klättrade. Jag gick i täten, vilket var bra både för att det var roligt att leta nya vägar att ta sig upp och för att jag då fick vila längst när man väntade in de andra. Löven var lömskt hala på vissa ställen och kvistar och stenar man klev och drog i var ibland lösa. Rätt som det var träffade vi på två stora giftiga grodor i ögonhöjd. Djuren har lärt sig att inte äta dem då de dör, men vissa hippies brukar slicka på dem då giftet ryktas vara närmaste LSD man kan komma. Hippies och en del Dingos som grodan inte redan dödat. Det bästa med vägen Ganda valt var att det var skugga hela vägen upp till platån, medan vi fått gå i gassande sol om vi följt leden (vilket också är anledningen till att ingen går upp den här tiden på året). Väl uppe på klipporna fick vi visserligen gå en bit i solen, men vis av gårdagen sippade jag vatten så mycket jag orkade och utsikten och visdomen om det svalkande vattnet som väntade gjorde det mödan värt. Den stora sötvattenspoolen vid toppen av fallet låg i skugga under en högre klippa så vattnet var otroligt svalkande. Danjel och Jonatan började klättra upp för väggen för att sedan kunna hoppa ned och efter några försök och lite hjälp tog jag mig upp jag med. Efter att jag och Danjel ordnat lunchen och vi ätit somnade jag i skuggan under en klippa, men vaknade en stund senare av att solen hunnit i kapp och det brände på fötterna. På vägen tillbaka gick vi längs leden och fyllde vattenflaskorna från vattenfallet. Hela tiden stannade guiden upp oss och berättade om olika växter eller djur som alla var unika i dess slag. Klipporna vi gick på är tex. de äldsta sandstensformationerna i världen och längst där uppe fanns en gräshoppa man inte kan hitta någon annanstans på jorden. Gräshoppan lever av en starkt väldoftade barrväxt som också bara kan hittas där. Tur för gräshoppan, kan man säga.
På kvällen i lägret efter mörkret fallit for vi på jakt med jeepen för att fånga en orm eller en ödla. Jag fattar inte hur han ser dem, men helt plötsligt tvärnitade Ganda, backade tillbaka och flög ur bilen för att börja jaga en orm med ena flipfloppen. Efter en stunds studsande står han med ormen, senare döpt till Schatz (tyska = älskling), i handen med fingrarna runt huvet för att förhindra den att bita. Tankarna förs lätt till krokodiljägarn och Mick Dundee. I lägret lyckades Danjel bli riktigt bekant med den och även jag höll den en stund, men när den började åla upp längs överarmen blev jag lite nervös vilket ormen kände av och flydde. Men vi fångade in den igen. Till middag blev det inte orm, men andra minst lika goda delikatesser som rostad kycklig, kokt potatis, sås, grillade majskolvar med smör och salt samt kokta morötter och ärtor – allt tillagat över elden. Vi nästan grät av glädje och Danjel var tvungen att gå och lägga sig då han åt för mycket.
Ännu senare efter att några gått och lagt sig gick vi ännu en nattvandring för att leta giftgrodorna då Ganda skulle visa hur de reagerade på en attack. Med pannlampor på huvet och försiktiga steg gav vi oss ut bland träd och snår och visst fanns pirret i magen där, speciellt då Ganda vid upprepade tillfällen kollade och påminde oss om att hålla ihop och inte lämna nån själv. Han stampade fast en groda och vi fick se hur det bildades vita giftbubblor på skinnet, vi såg en orm äta upp en mindre groda och vi stirrade in i de lysande ögonen på två krocodiler som började sätta kurs rakt mot oss. Spänningen steg och jag slets emellan att stanna kvar för att se krocodilen närmare och att fly fältet, men då Alex blev rädd och Ganda sa att det var bäst att avlägsna sig slet jag blicken från besten jag antog gömde sig bakom de gula ögonen, tog Jonatan i handen och snabbade på stegen.
Sista dagen fick jag däremot utlopp för min nyfikenhet då vi matade stora krocodiler från en båt på Adelaide river. De klappade till ordentligt då det stora djurets käftar slöts om köttbiten som Ganda lockade dem med och vattnet skvätte då krocodilen landade igen, bara nån meter från mina stora ögon. En av dem hade förlorat ena frambenet i en fight, men tydligen använder de mest benen till att styra lite då de simmar. På land, precis som i vattnet, är det svansen som för dem framåt. Den här dagen fick vi även titta på en massa målningar abourginerna gjort på bergsväggar och höra historierna bakom. Det var väldigt intressant och vi fick bland andra höra berättelser om mannen som kunde göra blixtar, syskonen som utförde incest och blev förvandlad till en flod (systern) och en slatvattenskrocodil (brodern) samt hur man ser var utmärkningar för kvinnomöten och kärleksmöten ägde rum. Nygifta par blev skickade upp i bergen till en grotta och i grottan fanns målningar utritade så de skulle veta hur de skulle bära sig åt i sin älskog. Förutom att berätta historier genom sina målningar märkte man också ut goda och dåliga jaktområden genom att avbilda djuren på olika sätt. Kvinnor, flickor, män, pojkar, gravida och andar hade också sitt speciella sätt att ritas.
Trötta och nöjda med äventyret återkom vi till båten efter solnedgången på måndagen bara för att mötas av informationen att en arg seglare hotat att lämna vår båt flytande mitt i Indiska havet då han påstod att vi snott hans bryggplats. Några fransmän två båtar bort hade lyckligtvis försökt lugna honom och tacksamt sa vi godnatt till fransmännen med en lättnades suck att vårt hem var kvar. Vem behöver mata krocodiler för att få spänning i tillvaron...?
|
|
|
|
|
