|
|
|
Annan grupp med Anna. |
2006-11-24 |
|
|
 |
Att få ombord Anna var omtumlande. Vi hade träffats på en fest på universitetet året innan jag stack iväg på seglingen, eller njaa; kanske lite mer an så.. och nu hade hon kommit för att segla med oss.
Gruppen på Sally som tidigare främst varit en proffessionell enhet förändrades över en natt. Jonatan och Kajsa kände sig antagligen lite ouppmärksammade och inledde ett förhållande samtidigt som jag och Anna fortsatte med gamla synder... Det ska medges att det oroade mig med tanke på den långa väg som var kvar. Resefilosofin KISS –keep it simple stupid- handlade inte om att pussas på nattvakterna. Följdaktligen fick vi lite anlednig att bråka lite ombord och de många prövningar som låg framför oss kändes plötsligt inte lika busenkla längre.
För min del innebar; att ha ”tjejen” ombord, mycket nytt. Det var en helt annan känsla än att som tidigare segla med två vänner och ställde helt andra krav på mig som person. Roller spelar vi alla i vardagslivet och för min del uppstod en konflikten mellan den äventyrslystne hajdräparen och den ombesörjande pojkvännen. Jag gillar båda rollerna emellanåt men hade till en början lite svårt att kombinera dem. Skulle jag vara tvungen att kasta en av dem överbord, vem skulle det då bli?
Ibland tvivlade jag på hela uppläggets briljans och funderingar på varför Anna egentligen var med trängdes med känslan av hur bra det var att vara på havet tillsammans. Misstanken att tio kvadratmeter Sally Blue antagligen inte var rätt plats för oss att utveckla vårt förhållande på plågade mig och jag kände mig skyldig var gång Anna var rädd, orolig eller trött.
Med Jonatan och Kajsa hade det aldrig varit riktigt samma sak. Visst kunde jag ibland känna att jag gjort fel som lurat med mig två goda vänner i fördärvet när molnen var mörka. Speciellt i början, när Kajsa spydde så att vi varit tvungna att söva henne med Postafen, kände jag att eländet var mitt fel. Vi satt dock oundvikligen i det tillsammans och de gånger vädret var hårt visste var och en att det också var de som sökt upp farorna. Jonatan och Kajsa var inte primärt ombord för att de ville vara med mig. De var ombord för att de ville ha äventyret. De ville lida lite och de ville segla.
Anna var å andra sidan i mitt eget huvud mitt eget ansvar. Hon hade mönstrat på efter att jag målat upp en helt ofarlig bild av seglingen med löfte ifrån mig om att allt skulle gå bra. Ett löfte jag givetvis inte kunde ge. Ett löfte som inte någon kan ge. Jag hade lockat henne med förföriska beskrivningar av bländvita stränder med fin korallsand, romantiska nätter och svajande palmer. Det var givetvis sanna beskrivningar men jag trodde i min fåfänga inte att hon ville inte ha äventyret. I alla fall inte primärt. Hon ville ju ha mig. Tänkte jag. Mitt jobb som kapten, som jag uppfattade det, var alltså att tillhandahålla äventyret för Jonatan och Kajsa men på samma båt även skapa atmosfär för en romantisk månskenscharter.
Mitt huvud kämpade hårt med konflikten. Det hände naturligtvis att Anna var rädd i vissa situationer –till exempel när självlänsen gick sönder mellan Embryn och Santo och vi i styv kuling och kolsvart natt började ta in vatten; mycket vatten- och var gång jag såg stressen och rädslan i hennes ögon förbannade jag mig själv som tagit ut henne på det farliga havet. Om något hände henne skulle jag aldrig förlåta mig själv. När vi sedan lämnade Darwin visste vi dessutom att vi var sena i säsongen. Nordväst-monsunen, som varje årsskifte kryper ner över Indonesien mot Australien, förvandlar Darwin till det mest blixt-träffade stället i världen hade påbörjat sin resa söderöver ifrån Himalaya.
När vi startade resan basunerade vi självsäkert ut att vi skulle segla runt jorden på två år! Vi skulle starta på hösten i Sveriges nordligaste kuststad och påstod att vi insåg att vi någonstans på resans väg skulle vara tvungna att segla mot naturens krafter; mot säsongen. Vad ”dålig säsong” kunde betyda visste vi däremot inte eftersom den enda erfarenhet vi hade av att segla i ”dålig säsong” var min och Jonatans tidigare höstsegling från Stockholm till Umeå då jag köpt båten. Då hade inte seglingen varit något problem.
Med en kuling i baken är det ingen konst att segla fort och långt.
Med en kuling i näsan däremot...
Vi hade flugit upp från Stockholm men turen ned till Kiel hade tagit en och en halv månad. En och en halv månad av motvind och sjösjuka. Kajsa slutade inte spy förren vi rundat Cabo Fisterra i nordvästra Spanien.
Visserligen var vi, när vi ett år efter Sveriges höststormiga kust lämnade Darwin, ganska rutinerade med de flesta mått mätt även om ingen av oss var sjöman nog att kunna göra en säker spinnackersättning. En liten storm däremot, det kunde vi väl klara av. Om vi bara slapp få den i Malackasundet skulle jag vara nöjd. Men Anna bävade. Och Annas mamma mailade aktuell information om terroristhot mot västerländska intressen, tsunamiprognoser och ovädersstatistik så att till och med jag började tro att Indonesien skulle bli vår undergång. Jag försökte att bara lyssna med ett halv öra på det negativa och fokusera framåt. Vi skulle ju vara i Thailand till jul och om det bara fanns tid och pengar skulle jag flyga hem en sväng och ta lite semester ifrån Sally. Jonatans föräldrar skulle komma och hälsa på oss i Thailand och Kajsas föräldrar hade varit och besökt oss på Kkanarieöarna så jag ansåg mig ha all rätt att längta lite efter familjen. Dessutom tänkte jag försöka passa på att vara lite nyttig och påbörja arbetet med att knyta lite kontakter med eventuella sponsorer inför vår hemkomst.
Efter knappt två veckor i Darwin blev det så dags att dra. Vattentankarna fylldes liksom konservförrådet. Vi fick nys om sjökort som kunde köpas under disk på en kopieringsaffär och för 2000 kronor fick vi hyfsade kort för hela vägen upp till Medelhavet. En gång hade Indonesien kännts så långt borta. Bali, Java och Borneo hade bara varit namn i kartboken. Nu var vi på väg dit och funderade på vilken ankringsvik vi skulle sikta på.
Väderkorten på Internet lovade dålig vind och sattelitbilder över Indokina visade att den lågtrycksfront som hör monsunen till planenligt brutit sig loss och påbörjat sin resa neråt. Växthuseffekten har tydligt märkbara effekter på alla världens vädersystem men Monsunen tickar än så länge på som en livgivande klocka och skänker en gång per år sötvatten till de semiarida områden som återfinns vid vändkretsarna. Fram och tillbaka. En gång sol, en gång regn.Ungefär som soluppgångarna på nordpolen. En gång upp när det blir sommar och så ner igen när det blir vinter.
Således visste vi att den skulle komma, den första riktigt svåra stormen; och att vi skulle få den i ansiktet. Vi visste bara inte hur det skulle bli. När vi seglade igenom den ekvatoriala konvergenszonen utanför Equadors kust med Amel och Sebastian ombord hade vi riktigt busväder med mycket ostadiga vindar. Sannolikt skulle detta bli något liknande, men med en föregående stormvind. Det faktum att vi skulle mötas kunde vi inte heller göra något åt eftersom monsunlågtrycket vandrade ned mot Australien och vi vandrade upp mot Thailand.
Hur kändes det då i magen? Var oro det enda vi kände eller var det snarare en upprymdhet inför det stundande äventyret?
Jag har aldrig varit speciellt orolig för att inte Sally ska hålla utan förlitar mig på herr Brohälls design och Albin Varvs ingengörskonst och konstruktionsskicklighet. Trots att det är fyrtio år sedan. Dessutom är det aldrig fel att testa sina gränser och toppar och dalar i äventyrligheten känns som att de hör till en världsomsegling. Däremot var Annas oro jobbig för mig. Tillsammans försökte vi sätta fingret på skräcken och kom efter långa diskussioner fram till att de ensamma nattvakterna och osäkerheten inför handhavandet var hörnstenarna i olusten och resultatet blev en ny rollfördelning där Anna fick bli kock med bara fyra timmar vid rodret varje dag.
Så log hon och det kändes bra. Tillsammans skulle vi klara dubbelt så mycket och om allas styrkor tillvaratogs på bästa sätt kunde vi nå hur långt som helst. Men när slussportarna gick upp för att släppa ut oss från Cullen Bay Marina i Timorsjön och Nisse brummade igång för att skicka ut oss utanför korallrevet mot tidvattenströmmarna kände jag ett litet hugg i magen. Man ska inte stå upp mot naturen i onödan.
-Tänk om vi tagit ett bara liiite för stort kliv, och hamnat på fel sida gränsen.
Fortsattning följer. Om inte annat kan du alltid beställa boken om vår världsomsegling där hela den nakna sanningen presenteras av inte mindre än tjugotalet författare...
Chef på skeppet
Danjel Henriksson
|
|
|
|
|
