|
|
|
Indonesien. Utfiskat och oljerikt |
2006-12-23 |
|
|
 |
Indonesien. Utfiskat och oljerikt.
Nasi Goreng betyder stekt ris på Indonesiska och verkar vara det enda de äter. Mer har genomsnittsindonesiern helt enkelt inte råd med och ordet för ris –nasi- används faktiskt som ord för måltid.
En gång i tiden åt man säkert fisk också eftersom Indonesien är ett utpräglat ö-rike med över tio tusen öar. Den enorma fiskeflottan tyder på att det en gång för inte allt för länge sedan fanns en lönsamhet i fisket men idag är allting upplockat och uppätet så när som på några extra listiga fiskindivider som undgått fiskarnas garn.
Givetvis är det bara en spekulation ifrån min sida att det skulle finnas några smarta fiskar kvar i Javasjön. Det kan mycket väl vara så att den sista fisken verkligen är uppfiskad. Om det nu inte är det är den i alla fall på god väg att bli det eftersom de indonesiska fiskarnas reaktion på det minskade fiskbeståndet varit ökat fiskande.
En vansinnig kombination. Ett tankesätt som är ungefär lika långsiktigt som att sälja ut alla statliga företag. Ett tankesätt som vi tillskriver okontrollerade statsapparater med dålig kontroll, hög korruption och populistiskt, kortsiktigt perspektiv.
I södra Indonesien drar man sig alldeles intill Australiens nautiska gräns, som är betydligt mer välskötta ur ett långsiktigt ekonomiskt och ekologiskt perspektiv. Det är en lång resa i små fiskebåtar men fiskarna har inget val eftersom situationen är så hopplös.
I mellersta Indonesien har man tacklat problemet genom att bygga stationära fiskfällor på, i princip, allt vatten innanför tiometerskurvan –och det är mycket i den grunda indonesiska skärgården. Fiskfällorna byggs på ett pålverk och ankras på lämplig plats. De flesta är givetvis inte belysta och på natten är det mycket ovisst att segla, om man inte kan hålla sig på djupt vatten. För det är inte så att det står en här och en där. De är överallt! Verkligen överallt. Godtyckligt utställda nära farleder och sannolikt fångar de fler segelbåtar än fiskar. Faktum är att vi inte sett en enda fiskare vittja ett nät med fisk.
I norra Indonesien bygger man också fiskfällor men har lyxen med en närhet till andra nationers vatten. Malaysia är också hårt fiskat men inte lika illa som Indonesien. Norr om Borneo konkurrerar man med kineserna om fisken och det verkar vara mer eller mindre laglösa vatten för de små självförsörjande fiskargubbarna. Den korrupta regeringen bråkar dock lite grann bara för syns skull –för att påskina att de tror sig kunna kontrollera situationen.
Men det gör de inte. Det finns ingen kontroll. Regeringen är så ohjälpligt korrupt att det sannolikt inte finns en enda människa som har förtroende för dem. Istället råder alltså djungelns lag på samtliga arenor och den oreglerade kampen kan egentligen bara sluta på ett sätt –elände.
Men haven innehåller andra skatter än fisk. Indonesien är medlem av OPEC och sitter på enorma olje- och gasfyndigheter. Tyvärr exploateras dessa fyndigheter av utländska företag som ”köper” sig en bra deal på borrningarna. Enligt vad jag läste i Jakarta Post skulle ett fält som Exxon planerade att exploatera ge tillbaka 20% av vinsten till Indonesien –Exxon behövde behålla resten ”för att det var så svårborrat”. Sannolikt var det inte endast de beslutande politikerna som tjänade lite i den egna fickan –reportern verkade i sin inkompetent okritiska hållning också köpt.
Den enda fördel som gemene man får ut av utfiskningen och oljeexploateringen är den lyx som uppgivenheten erbjuder. Är havet redan dött och skitigt kan vi skita ner ännu mera. Allmän psykologi. Tänk bara på när du städat hemma eller på skrivbordet. Så länge det verkar rent håller du det någorlunda rent men vid en viss tröskelnivå kommer du att sluta bry dig. Offentliga toaletter är ett bra exempel. Är det skitigt skitar du lätt ner lite extra. Är det rent hamnar papperet i papperskorgen istallet för på golvet.
Ett bra exempel är när vi skulle slänga våra sopor på Pulau Bangka. Jonatan tog ut soppåsen när vi skulle gå iland men möttes av protester från folksamlingen på kajen.
-Nej nej, släng det inte här sade en lokalbo och syftade på vattnet i hamnen. Släng det ute till havs istället!
Givetvis sökte vi upp en container, men det värsta är att förhållningssättet inte kändes som något undantag. Det verkar vara den gängse mentaliteten. Sköt dig själv och skit i andra. Världen är oändlig. Fisken är inte slut utan vi har bara dålig lycka!
Men tro för all del inte att vi är bättre i Europa. Det avfall vi inte vill ta hand om skickar vi till någon fattig stackare i Asien. Sen får de slänga skiten i havet, bränna det okontrollerat eller deponera det bäst de vill. Vi kan låtsas att det försvunnit men luften och vattnet kommer tillbaka med våra avfall. Jorden är ju rund som bekant, och det leder till vissa oundvikliga otrevligheter. Eller som slogan löd i sommarlovs-tv-programmet ”Tippen”: Ingenting försvinner, allt finns kvar.
Som avslutning på dagens resebrev ska jag föreslå en liten laboration som alla kan göra hemma. Det är en nationalekonomisk lek och den enda rekvisita man behöver är lite lördagsgodis.
Tänk er att det finns två fiskare som ”fiskar” lördagsgodis. Fiskarna kan välja att fiska måttligt eller mycket. Fiskar båda två måttligt fångar de två godisar var per fiskeomgång. Fiskar bara en måttligt kommer denne endast att fånga en godis medan konkurrenten som fiskar mycket snyter hela fyra godisar. Om båda fiskar mycket kommer de att första gången fånga tre godisbitar vardera, andra gången två och därefter endast en till dess att godiset är slut.
Experimentet ger en liten känsla av fiskarnas dilemma, som givetvis är långt mer komplicerat eftersom det i en normalstor indonesisk stad finns ca 3000 fiskebåtar. Utan regleringar kan man inte förvänta sig ett långsiktigt uppträdande av en enskild individ på marknaden; eftersom rädslan att någon annan får fördelar blir för stark.
Frågan är givetvis varför Sveriges regering saknar det långsiktiga perspektivet. Vem är de rädda för? Så vitt jag vet finns det bara en regering. En annan sannolikhet är väl att det är lite grann som med Exxons nyetablering. Det kanske finns ett privat ekonomiskt intresse hos beslutsfattarna som leder till förslag och handlingar som inte gynnar nationen som helhet.
Men så illa kan det väl inte vara. Inte i fina Sverige. Fina fina Sverige som skickar avfallet från sina kärnkraftverk utomlands och köper kolkraft från Polen för att klara vinterkylan.
Vilken befängd idé att vår regering inte skulle vara objektiv... Jag måste blitt galen på havet.
Danjel Henriksson. Kapten på Sally Blue som inte är speciellt duktig fiskare. |
|
|
|
|
