|
|
|
Indonesien och strackningen till Thailand. |
2006-12-24 |
|
|
 |
Vi går för motor västerut längs Javas bergiga sydkust. Solen står högt och i sittbrunnen kurar jag och Jonatan under ett tygskynke vi hängt upp som soltak. Ingen vind. Långa, lååånga dyningar söderifrån. Motorn jobbar på låga varv. För låga? Nära tomgång eftersom vi pluggat förgasaren efter att gasarmen gått sönder. Det rytmiska hostandet drar ett streck under de adjektiv som beskriver vår tillvaro: Lugnt och stilla. På gränsen till tråkigt.
Jag har vakten och ror med armen helt utsträckt för att kunna hålla så mycket som möjligt av mig själv i skuggan. Jonatan Läser. Boken heter The Long March och jag köpte den i födelsedagspresent åt honom. Inte bara i förhoppning att han skulle gilla den: Utan även att jag skulle få läsa den när han är klar. På tio kvadrat måste man försöka återanvända så mycket som möjligt av det man släpar med sig. Mycket av det vi släpar med oss är böcker.
Om man vill finns det ganska mycket tid till läsande men förvånansvärt mycket tid går åt till sådant som i efterhand lätt kallas ”ingenting”. I ”den oändliga historien” som jag såg på video när jag var liten definieras ingentinget som frånvaron av önskningar och drömmar. Någon sorts mätthet. För mig kan ingentinget ofta vara eftertanke; eller bara flyktigt tänkande av den sort som varken efterlämnar resultat eller konkret produkt. För det blir alltid produkter av vårat tänkande. En tanke leder alltid till nya tankar som i sin tur någon gång leder till handling. Men tankebarnen kallar vi ofta för ingentig eftersom vi så gärna vill definiera.
Kategorisera och stoppa i fack.
Hej och tack!
Kajsa sover. När jag frågar henne vad hon gjort hela förmiddagen kommer hon att svara ”ingenting”.
Dagdrömmeri.
Drönande.
Fililurande.
Jonatan undrar om han ska läsa ett stycke ur boken för mig. Det tycker jag verkar som en bra idé. Det handlar ju om de kinesiska kommunisternas march igenom Kina på 30-talet. Påminner han. Den röda armén, som de kallades, flydde undan nationalisterna som styrde Kinesiska riket stödda av Europa och USA. Kommunisterna hade mycket sämre utrustning och vapen och livnärde sig genom att plundringa adeln och godsägarna a´la Robin Hood. Till viss del stöddes även röda armén av Moskva men då det kalla kriget inte inletts ännu var stödet inte så mycket ekonomiskt som passivt, ideologiskt. Den här historien handlar om en fattig landsbygdspojke som tagit värvning vid tolv års ålder:
Det får mig att skratta. Mötet med det okända kan vara så förvirrande och finns överallt. Framför oss ligger Indien, Mellanöstern och norra Afrika. Där har jag aldrig varit och de som varit där berättar vitt skilda saker om allt ifrån hämningslöst pirateri, fattigdom och kvinnoförtryck till historier om gästfrihet och trevliga, godhjärtade människor.
Fast det är nog inte det värsta. Det okända har jag mött i snart två års tid nu. Ofta räds jag hemkomsten. Seglingen in påsvenskt vatten och in i den svenska vardagskulturen. Visst känner jag till procedurerna i stora drag. Språket talar jag flytande och med stor lätthet men jag undrar ändå hur det ska bli, var jag ska bo och hur jag ska försörja mig... NSD är knappast intresserade av en arbetslös ex-seglares memoarer och bryderier. En bok ska givetvis skrivas. Studierna ska slutföras och det ska avlas, arbetas och avlidas. Har jag hört.
Man har väl ett ansvar att ta och en plats att fylla. Sägs det.
Så det är väl bara att börja söka. Eller öppna ögonen.
Har ni några tips på saker att ta itu med förutom fred på jorden, Afrikas Aids-problem och paradoxen med överbefolkningen, resursslöseriet och allas rätt att leva är det bara att höra av sig.
Inlägg i gästboken är lika kul varje gång.
Panta rej!
El Capitanfuhrer: Danjel Henriksson
|
|
|
|
|
