|
|
|
Naken och sårbar |
2007-01-15 |
|
|
 |
Det är svårt att beskriva hur det verkligen känns att bo på en liten segelbåt med två grabbar och utan bekvämligheter - och samtidigt vara helt sanningsenlig. Själv har jag aldrig seglat med tjejer bortsett från en eller annan payingcrew, så egentligen vet jag inte om det är mer eller mindre påfrestande att som ensam tjej leva med män, men eftersom många frågar och påpekar just det lär det väl kanske vara lite speciellt...
När man knappt själv kan förstå hur man ena dagen kan känna sig som en lottovinnare eller en jubilar och nästa bara missförstådd och vill hoppa över bord, är det knivigt att förklara för andra. Jag har alltid tidigare kännt mig som en stark tjej med skinn på näsan, och av den anledningen är det extra svårt att kliva fram och för hela världen erkänna sina brister och svagheter. Att inte kunna leva upp till det jag tror att folk förväntar sig av mig. Jag vill fortsätta vara tjejen som alltid ler, som skämtar och ger rappa svar, som hänger med grabbarna och som älskar att köra motorcykel.
Tyvärr är det inte alltid så. Ingen kan vara glad jämt och det här livet är stundvis långt ifrån lätt att leva. Visst kan arbetet, vädret och bristen på vardagliga bekvämligheter ibland tära, men det är ingenting emot vad det sociala kan göra. Samtidigt är det svårt att prata om det med andra, vilket kanske skulle vara nyttigt, då jag 1. vill vara stark och duktig, 2. inte vill såra mina medseglare och 3. faktiskt för det mesta tycker hemskt mycket om mina två vänner jag delar all vaken – och ovaken – tid med. Vi delar något jag aldrig kommer att dela med någon annan och upplever saker tillsammans nog ingen annan riktigt kan förstå.
Det absolut jobbigaste för mig under resan har varit den tidvis spända relationen mellan Danjel och mig. Egentligen är han inte elak och han tycker nog faktiskt till och med om mig en del, men ingen har någonsin sårat mig så mycket som gjort under denna resa, såväl subtilt som direkt. Oavsett om han inte menar det. Den uttryckliga kritiken och de förnedrande och fördummande kommentarerna jag upplevt/upplever har gjort att han, istället för att jag struntat totalt i honom, fått någon osynlig makt över mig som gör att jag blir känslig för, och lägger stor vikt vid, allt han säger - iallafall nästan. Därhemma kan man välja vilka man vill umgås med och framförallt när man vill, eller inte vill, umgås med dem. På 10 kvm är det svårt att vara ifrån varandra ens för någon timme.
Småsaker som egentligen inte spelar så stor roll var för sig, och som jag i vanliga fall inte skulle komma ihåg dagen efter, läggs på hög och exploderar tillslut i ett praktgräl när droppen rinner över. Dessa slutar ofta i att jag gråter (vilket jag avskyr) och får svårt att tänka klart (vilket vore en fördel vid hetsiga diskussioner) medan Danjel går i försvarsställning och blir ännu hårdare. Ibland kommer de hårda sårande orden direkt och får mig att undra om jag verkligen hört rätt. Lika less och trött som jag blir på att aldrig kunna göra något rätt i hans ögon blir nog han på att alltid få höra hur kritisk han är. Lika less och trött som jag blir på att bli ledsen och gråta blir nog han på att jag tar åt mig så mycket. Den onda cirkeln är svår att komma ur och Jonatan har svårt att säga ifrån eller ens uttala sin åsikt. Något som säkerligen skulle behövas.
Jonatans naturliga tystlåtenhet och rädsla för konflikter gör också att det blir lättare för Danjel att kritisera eller skälla på mig om något är fel, även om det egentligen kanske inte är mitt, eller enbart mitt, fel. Ingen mening att skälla på nån som inte ens försöker försvara sig.
Ovanpå detta är det väl inte längre någon hemlighet att det uppstått känslor mellan mig och Jonatan som omfattar mer än bara äventyrskompisar. Före resan och under första året till havs var det många som frågade om eventuella relationer ombord och jag skrattade mest åt det så jag aldrig trodde något sånt skulle hända. Det fanns helt enkelt inte i min världsbild – dom var ju mina kompisar! Men när alla som står en nära befinner sig flera hundra mil bort, man inte sett dom på år och dag och man lever så tätt som vi gör så kanske det inte var så konstigt att det tillslut uppstod ändå. Det faktum att jag dessutom bråkade så ofta med den jag tidigare kunnat prata med och fått lite kramar av, om än på en vänskaplig nivå, bidrog nog till ekvationen.
Även om jag i början var rädd för det trassel en sådan relation skulle kunna skapa har det gått förvånansvärt bra. Vi är långt ifrån att börja planera en framtid tillsammans och kanske slutar relationen i samband med att Sally återvänder hem eller tom tidigare, det får tiden utvisa. Men just nu är det hemskt skönt att ha någon man tycker om att krama då det känns tungt, då hemlängtan blir stor eller om bara andan faller på. Med det sagt menar jag inte att det är helt problemfritt. Dels att ha en relation när man aldrig är ensamma med varann och dels med så olika personligheter och viljor som vi har. Sen kan man ju lika gärna grubbla över det som över nått annat då man sitter på en liten båt i ett vindlöst hav utanför Indonesien...
Svårigheterna med att beskriva det psykiskt tunga med resan och det här livet så sanningsenligt som möjligt, och samtidigt inte få folk att tro att jag lever i ett helvete har gjort att jag mest undvikit det. Delvis även för familj och vänner därhemma som ibland är nog oroliga som det är över mitt välbefinnande. Då jag själv har svårt att förstå svängningarna och ibland även att jag fortfarande är kvar ombord – hur ska då andra kunna göra det. Jag vill heller inte göra mig själv till en martyr för att folk ska tycka synd om mig. För samtidigt som Danjel ibland gör det svårt för mig att vara glad, så är han ändå den som tagit med mig på denna stundtals fantastiska färd och därmed indirekt gett mig så otroligt mycket. Och när det gäller vissa saker finns det ingen som förstår så bra som han.
Överlag känns det bra att fortfarande vara på väg med en fullständig ursprunglig bestättning, oavsett diverse hårriverier. Har vi klarat oss så här långt är det nog lite som kan stoppa oss. Iallafall på det sociala planet. Mot Sverige!
/Kajsa
|
|
|
|
|
