|
|
|
Triologin The Phuket-party 3. Kvintetten lämnar Thailand. |
2007-01-26 |
|
|
 |
Det gick inte många dagar mellan avskeds-middagen med familjen B och välkomstmiddagen med våra nya besättningsmedlemmar. Det innebar att vi var tvungna att dricka öl.
I Thailand saluförs huvudsakligen två öl. Chang och Singah. De smakar båda ganska surt och passar bra till både solsken och chips samt funkar bra för att döda eventuella muskelkonturer på magen. Chang ansågs dock oftast som något bättre eftersom den är billigare och starkare. Nog om öl, det är ingenting att orera speciellt mycket om men jag undrar varför bolaget säljer Singah istället för Chang?! Chang är ju faktiskt godare, starkare och billigare. Fråga det nästa gång ni går på bolaget. När vi ändå är inne på ämnet måste vi väl beröra tysklands bästa öl, Bit Burger, som ännu inte finns i bolagets ordinarie sortiment. –Vart är Sverige på väg?
I alla fall så skulle vi få inte bara en utan två nya besättningsmedlemmar i Phuket. (kolla in crew-sidan) Ulrika och Anton, två semi-umebor som inte kände någon av oss eller varandra skulle helt sonika mönstra på för transport till åtminstone Indien.
Anton anlände två dagar innan avfärd och då Kajsa och Jonte valde att spendera natten på hostel fick vi redan första dagen chans till fina samtal på tumanhand i Sallys sittbrunn. Känslan var, efter att det första intrycket sjunkit in, odelat positiv. Förutom ett skarpt intellekt och känsla för de djupare perspektiven i tillvaron hade Anton en trygghet i sig själv som kändes mycket rogivande. Det värsta som finns är personer som måste bekräfta sig själva och gång på gång träda upp på styva linan för att känna sig OK. På en liten båt där handgreppen är nya, rutinerna ovana och gruppen osäker leder det ofta till rent farliga situationer. Visserligen är jag själv sådan ibland när det gäller nya saker (varför jag faktiskt vet att det kan bli snudd på farligt) men jag hoppas och tror att den här resan lett till vissa insikter. Hur som helst kändes i alla fall mötet med Anton kanon och då var ju redan femtio procent av det nya orosmomentet sopat under mattan.
När jag nästa dag på en hyrd moppe susade upp mot flygplatsen för att hämta Ulrika hade Jonatan, Kajsa och Anton lämnats kvar på båten för att fixa lite småsaker så att vi kunde lätta ankar first thing efter utklareringen nästa morgon. På kvällen när jag kom tillbaka var allt exemplariskt fixat vilket ytterligare stärkte känslan av att det här skulle gå bra.
Ulrika kändes vid första kontakten lite osäkrare, men det skulle sedan släppa. Rösten var ostadig och under ytan tyckte jag mig ana en oro a’la ”vad tusan har jag nu gett mig in på” när vi kryssade genom den avtagande nattrafiken mot Au Chalong. Moppen gav ifrån sig trötta ljud och de dryga 6 milen tog sin lilla tid. När vi väl kom fram verkade dock den första oron ha släppt. Gänget hade bokat bord på en judisk-restaurang och vi slog oss tillsammans ner och skålade för framtida äventyr och god vind.
Jag har väldigt lätt att få dåligt samvete om någon, på grund av mina influenser, gör ett val de kanske inte gjort om jag inte varit tungan på vågen och det blir dåligt. Med Ulrika var det lite på det viset. I lång mail-korrespondens hade jag marknadsfört vår segling och till slut övertygat henne att komma –nu började jag fundera på om jag skulle kunna infria alla hennes högt ställda förväntningar på lekande delfiner, ensamma sandstränder, stjärnklara nätter och ledig tid för avkoppling.
Planen såg ut som följer. Första dagen skulle vi göra en kort ”prova på” seglats ner till Coral Island söder om Phuket för att där ankra upp Sally och ta det lite piano långt ifrån civilisationen. Därefter skulle vi, i enlighet med ett infall av äventyrslusta jag fått, segla till de avspärrade Nikobarerna utan GPS. Det kan tyckas osäkert men vi hade enats om att Kajsa, som från början kraftigt motsatt sig planen, hela tiden skulle hålla koll på vår position och varna om vi kom farligt nära något hinder på natten. Syftet var annars att försöka återskapa den känsla av förväntansfull osäkerhet som de spanska, portugisiska och nederländska sjöfararna säkerligen upplevde under 1500-talet då jordens kustområden på allvar utforskades. –En känsla som är omöjlig att få när GPS en hela tiden med tre decimaler talar om vart du befinner dig.
Seglingen gick grymt bra. En helt ny vakthållningsfilosofi presenterades där den ödmjuke kaptenen, tyngd av det stora ansvaret det innebar att segla sina matroser mot midgårdsormen och värdens kant, endast vaktade två timmar om dagen samt slapp kökstjänst (men då lagade jag frukost varje dag istället). Navigationskontrollanten, nu Kajsa, befriades även hon från en del vakt-timmar för att kompensera det ansvar det innebar att vara den enda som egentligen visste vart Sally Blue befann sig. Efter varje vakt fick rorsman sedan fylla i ett protokoll med vindförhållanden, uppskattad kurs, segelsättning m.m. utifrån vilket jag sedan räknade ut vart vi borde befinna oss.
På ett sätt var det givetvis vansinne att Anton och Ulrika som aldrig tidigare varit på sjön skulle sitta och uppskatta fart och avdrift men vi ”erfarna” hjälpte dem så gott det gick. Våra nya adepter lärde sig hiskeligt fort hantera rorkulten och även seglens skotning. Det enda som inte var riktigt enligt planerna var en stark ström som satte oss rakt mot Nikobarerna med i snitt uppskattningsvis 1,5 knop. Detta gjorde att vi kom fram mycket fortare än väntat och Kajsa fick mot slutet anledning att kliva in och viska i mitt öra för att vi inte på natten skulle segla förbi ögruppen och missa hela kalaset.
Nikobarerna blev dock en stor besvikelse. I stora bokstäver skrev infödingarna ”Go away, go away, restricted area” på den sluttande sandstranden när vi tidigt på morgonen lät ankaret falla i en skyddad vik. Jag och Anton simmade ändock till stranden för att röka fredspipa men hövdingen förklarade på klanderfri engelska att det var för vår egen skull vi borde dra. Kustbevakningen hade tydligen dagliga spanings raider i archipelagen och att betala boten för att ha kränkt indiskt försvarsområde skulle bli dyrt. Personligen hade han gärna tagit emot oss som sina gäster och den folksamling som trängdes bakom honom i brokiga indiska kläder gav ett genuint intryck av att vara nyfikna på oss. Men tyvärr. Stanna kunde vi inte.
Mest besviken blev nog Ulrika och jag kände att det var tur att vi stannat till på Coral Island och inte blint förutsatt att vi skulle få vår dos tropiskt ö-liv tillgodosedd på Nikobarerna. Ögruppen är ekologiskt mycket intressant då det enligt biologen (U) finns många spännande fåglar och andra endemiska arter.
Ulrika fick dock en liten dos av maritimt liv när ett stim på uppskattningsvis tvåhundra delfiner hann ikapp oss på vägen mot Sri Lanka. Helt orädd slängde hon sig i vattnet med ett kort rep bundet i fören och strök utmed sidan på Sally i sex knop tillsammans med delfinerna. Hon hade fått order om livsele i vars rep jag hela tiden höll krampaktigt hårt, rädd att hon skulle drabbas av panik, få bogen i huvudet eller bara råka svälja osunt mycket vatten. Jag hade nämligen själv varit i vattnet två gånger den dagen och det var sannerligen ingen lek. Det hade varit så in i bomben jobbigt att förklara åt hennes mamma att dottern förolyckats. Men det gick bra och den uthållighet och styrka hon uppvisade i bogvågen tillsammans med delfinerna gjorde mig djupt imponerad. Den tyder antingen på att hon är fruktansvärt stark, både fysiskt och mentalt eller bara en dumdristigt insnöad och überintresserad biolog. Sannolikt båda.
Som sagt. Kontentan blir att vi har vunnit första pris med tilldelningen av våra nya paying-crew; Anton och Ulrika –igen (vi har bara haft kanonbra extra-besättning ombord). Jag hoppas att fortsättingen blir lika trivsam. Det är både lätt att vara kapten och medseglare när allting flyter på by-automatik. Nästan som semester!
Panta Rej!
Danjel Henriksson (se även the Phuket-party 1 och 2)
|
|
|
|
|
