|
|
|
Triologin The Phuket-party 1. Escaping the stiltje. |
2007-01-27 |
|
|
 |
Triologin The Phuket-party. 1. Escaping the stiltje.
Indonesien gled sakteligen förbi och när vi den sista dagen av vår vistelse där stötte ihop med monsunfronten, alldeles söder om Riau-öarna, vinkade vi glada och i åtta knop hej då till Sumatra -utan att gråta en enda tår. Att det var just den sista dagen och inte den tredje eller femte, som vi stötte ihop med monsunen, kan förklaras antingen med pessimistens logik, beroende på om man tycker att stormbyar är något trevligt eller något välkommet, eller med det klara faktum att man alltid söker sist på den plats där det man sökte befann sig. Hade vi inte fått vind då hade vi varit kvar än, hade den kommit tidigare hade vi fått fira jul på land. Att det sedan var stormstyrka i byarna var bara trevligt vid den tidpunkten då det innebar högre hastighet. Faktum är att vi hade drivit omkring så länge att i princip vilket oväder som helst hade känts som en välsignelse och gudagåva.
I glädjeruset över att vara på väg igen passerades Singapore och stora delar av Malaysia utan att vi egentligen hann reagera eller reflektera. Malacka-sundet korsade vi något norr om Singapore och det var helt klart ett av de mest trafikerade vattnen vi hittills seglat i. Vid flera tillfällen tvingades vi i den starka vinden och krabba sjön slå för att undvika kollisioner med stora, hänsynslösa bulkskepp; trots att Sally faktiskt enligt sjövägsreglerna ägde rätt till väg och vi följde alla regler i trafiksepareringssystemet. Vi kände dock inte att vi med våra 1,8 nettoton behövde göra något chicken-race statement för att rädda vare sig stoltheten eller dagen utan höll oss snällt undan. Att hålla undan var många gånger besvärligt då strömmen ibland gjorde det omöjligt att vända den verkliga kursen oavsett vilket håll vi stävade –vi drev helt enkelt baklänges. Men eftersom jag nu sitter vid datorn klarade vi det också, puh, med bara lite lätt nervdarr. När vi sedan väl befann oss i ”inshore traffic zoone” kunde vi lugnt segla norrut längs Malackahalvöns sandiga, långgrunda men väl jämna kust och personligen utvecklade jag ett visst gusto för Malaysia. Vid två tillfällen klev vi också iland och struntade slentrianmässigt i att klarera in. Sedan vi lämnade Bali hade vi faktiskt inte klarerat in någon stans utan stenhårt hållit fast vid vår tolkning av den internationella maritima lagen; att en båt i nöd får stanna 72 timmar varhelst de behagar för att lösa problemet som satt dem i nöd.
På Pulau Banka (norra Indonesien), där vi stannade för att fylla på bensin till Nisse och Albin (som faktiskt gick OK stora delar av indonesien-resan, bara man inte pressade honom och krävde mer än två knop. –Hade inte Albin gått hade vi nog fortfarande varit kvar i Indonesien än idag.), hamnade jag som vanligt hos Harbour mastern.
Harbour Mastern skulle (som vanligt), som alla myndighetspersoner, försöka snuva de rika-västerlänningarna-som-har-den-dåliga-smaken-att-komma-och-hälsa-på, det vill säga oss, på några månadslöner för div. onödiga tillstånd etc. som han i all välmening skulle kunna ordna åt oss. Jag avböjde dock alla generösa erbjudandenoch förhandlingen slutade med en stirrnings-match a’la arga leken där jag hävdade 72 timmar fri vistelse eftersom vi inte kunde fortsätta någon annanstans utan bensin. Han å sin sida stod för alternativet: En månadslön åt honom, dubbla priset på bensin och en sedvanlig byrokratrunda enligt konstens alla regler. Harbour mastern pratade inte mycket engelska vilket är konstigt med tanke på hamnområdets omfattning, Pulau Banka bryter stora mängder kisel som skeppas iväg. Mitt idoga upprepande av frasen ”72 hours free stay, emergency stop, international maritim law” torde haft viss verkan för han gav sig tillslut och skickade iväg oss på stan tillsammans med en beväpnad vakt. -Som skulle se till att vi inte invandrade illegalt i landet.
Nu hade vi dock tagit oss till i Malaysia och unnade oss två strandhugg. Vi stannade dock inte i några hamnstäder utan bara i fiskebyar varför vi inte hade några problem med myndigheterna. Malaysia var dock mycket, mycket trevligare än Indonesien bland annat eftersom folk pratade juste engelska och dels för att jag äntligen fick möjlighet till att lattja lite med trasan: På en kort bunkringstripp gick jag och Jonatan vid ett tillfälle förbi en street basketplan där ett gäng inhemska killar lirade barfotabasket. Frestelsen att leka lite blev för stor för att vi skulle kunna bry oss om att passa den med Kajsa uppgjorde tiden på bryggan för hämtning med gummibåten –vi hade faktiskt vid det tillfället suttit still i princip en månad- så vi piskade upp Södra Malaysias lokala förmågor i streetball lite hastigt för att kunna sova gott.
God sömn blev det dock inte utan de närmaste nätterna präglades av en hemsk träningsverk och muskelkramper. Kajsa var dessutom lite putt för att de två timmar vi tänkt oss iland blivit till sex. Helt förståeligt visserligen, men nu tajmade vi trots allt tidvattnet perfekt och seglade vidare norrut mot Pulau Penang utanför Georgetown samma kväll. Vi anlöpte i kraftig motvind och motström det smala sundet på julaftonsmorgonen. Motvinden och motströmmen blev vår frälsning i och med att vi inte ides segla ända in till hamnkontoret. Vi klarade oss således ifrån att spendera julafton på olika kontor för inklarering varför vi välförtjänt firade Jesus nedkomst med limpa, plast-ost och en bit korv på en betongbänk utanför ett köpcentrum.
Penang är inte mer än två bra dagars segling från Phuket och när vinden nu för en gångs skull var med oss anlöpte vi i osedvanligt harmonisk stämning detta, alla våra förväntningars guldkalv, en solig morgon utan sjökort. Vinden lämnade oss dock så snart vi tagit ut segern i förskott (var aldrig glad i förväg!!!) och vi fick hänga Nisse på akterspegeln. Albin hade vid det här laget mycket påpassligt lagt av igen och nu fick vi snällt förlita oss på vår åtta hästkrafter starke tvåtaktsjapan. Japanen Nisse lade dock av två sjömil från ankringen av den enkla anledningen att det kunde hända. Murphy ni vet. Stiltje igen och ingen motor, -underbart. MEN, vi ska inte måla fan på väggen för vi hade faktiskt tidvattnet med oss och drev stadigt mot Ao Chalong, ankringen på Phukets sydost kust. Under tiden som strömmen hjälpte oss bytte vi svettiga seglare tändstift, skruvade lös förgasaren och blåste och vred där vi tyckte att det behövdes kärlek och uppmärksamhet tills Nisse startade igen. Alltså kom vi till slut fram med bara en lätt hjärtinfarkt och inte allt för svårbotad ångest. Hade vi haft motström istället för medström hade jag sannolikt aldrig skrivit detta då vansinnet antagligen tagit överhanden och utgången av äventyret blivit ytterst oviss… Så är det.
Seglingen genom Indonesien, ja faktiskt hela vägen från Darwin till Phuket är nog den sträcka –hittills- som jag skulle klassa som tuffast. Inte rent fysiskt givetvis men mentalt har det varit en fruktansvärd utmaning. Den ofantliga litenheten och hjälplösheten jag kände när vi kämpade mot en knops ström, utan vind och beroende av en fyrtio år gammal plåtburk till motor som gjorde två knop är obeskrivlig. Det hade räckt att albin hade lagt av så hade vi spolats tillbaka till ruta ett. Nisse drar så mycket soppa att det även i Indonesien där en liter bensin kostar fem kronor varit ekonomiskt otänkbart att köra med honom hela vägen. Lägg därtill på en 45 gradig hetta, kronisk sömnbrist (vi sover ju max fyra timmar) och oro att krocka med någon av de miljarder oupplysta fiskefällorna som står utplacerade överallt i hela Indonesien så går det kanske att ana vad våra eskapader innebar.
När vi kom fram till Phuket var det därför med en otrolig lättnad. Det känns i skrivande stund verkligen som att vi ska klara vår världsomsegling. Visserligen har vi röda havet kvar men då ser vi ju i princip Sveriges kust känns det som –och då kan man ju inte ge upp-.
Från Phuket finns det två loggboksinlägg till (plus ett från Kajsa). Trevlig läsning!
To be continued.
Panta rej!
Danjel Henriksson (se även the Phuket-party 2 och 3)
|
|
|
|
|
