|
|
|
Ytterligare tankar från Kajsa |
2007-01-29 |
|
|
 |
Jag känner att jag vill skriva lite till om hur det känns ibland. Inlägget ”Naken och sårbar” blev lite väl hårt på sina ställen, men som jag skrev då är det svårt att beskriva hur det verkligen känns ibland. Observera att Danjel själv, som mina ord främst handlade om, förstod vad jag menade, tyckte det var bra att jag skrev det och tom muntrade upp mig lite när jag blev lite nere över att tänka på vad jag berättat. Nere för att jag föreställer mig hur folk tar mina skildringar. Nere för att jag inte vill att folk ska misstolka mig, honom eller vår relation. En sorts rädsla.
Jag skulle kunna skriva ett lika långt inlägg, eller flera stycken, över det jag anser vara Danjels starka sidor och vad han gör för att denna resa inte bara ska vara möjlig utan också rolig och upplevelserik under tiden. Det tänker jag dock inte göra, i alla fall inte nu. Dels för att ni då kanske skulle ta det som en slags kompensering för mina tidigare ord, men kanske mest för att jag tror att Danjel själv skulle bli generad, tycka att jag var fånig och kanske tro att jag ville låna pengar av honom.
Utan att ta tillbaka något jag berättat så vill jag att ni ska förstå en sak. Om man ska skriva ett inlägg om resans baksidor blir det lite knas om man ska blanda in en massa positiva saker också för att väga upp det tuffa. Då blir det inte det inlägg det var tänkt. Men å andra sidan låter allt hemskt stort och kallt då det samlas på ett och samma ställe. Känslor som sträcker sig över en tidsperiod allt från några dagar till 16 månader bort berättade på ett par rader, utan att ha uttryckts tidigare.
Jag är varken dum eller machokistisk, så hade det varit jobbigt hela tiden hade jag nog lämnat båten, i alla fall tror jag det. Vid ett tillfälle i östra Stilla havet, vår i mina ögon jobbigaste period gruppdynamiksmässigt, funderade jag över hur mycket stoltheten och resan egentligen var värd. Hur dåligt måste man må för att få kasta in handduken? Uppenbarligen mådde jag inte tillräckligt dåligt eftersom jag fortfarande är kvar och tacksam är jag över människans (eller min?) förmåga att kunna glömma eller förtränga, om än tillfälligt, jobbiga saker. Ena dagen i tårar, nästa i skrattsalvor. Då var det Danjel som till slut tog tag i saken och utarbetade en plan för att förbättra stämningen. Vi pratade också om hur alla, med små medel, kunde bidra till denna. Vi lyckades ganska bra och på Niue ansåg jag mig vara den tidigare nämnda lottovinnaren och kunde inte hitta två andra personer som jag hellre delat min båt och resa med då.
Jag skrev också i förra texten att det är så jag ibland upplever det. Kritiken och de hårda orden alltså. Med det menar jag att jag inte skrev att det var så. I Danjels och Jonatans ögon är det på två andra sätt. Och i mina med, en annan dag. Jag är väl medveten om att jag själv är långt ifrån oskyldig, och kan kanske lite motvilligt gissa mig till att jag inte heller är så lätt att leva med alla dagar. Men det var inte det texten handlade om. Det handlade just om mina känslor och reaktioner. Som jag skrev i gästboken, alla gör vi misstag, ofta på olika sätt. Hypotetiskt exempel, Danjel tyckte att jag trimmade seglen dåligt - jag ansåg att han berättade det för mig på fel sätt, dvs kritiserade istället för att hjälpa. Han tyckte att han hjälpte, jag tyckte att seglen såg okej ut. Vem ska man då skylla på? Ingen gjorde ju rätt i den andres ögon. Vem bedömer vad som är mest fel? Och om nu felet var mitt är det ju bra om någon talar om det för mig, svårt att förbättra sig annars. Om han inte tycker att han var kritisk är det kanske svårt att sluta vara det…
Den onda cirkeln fortsätter. Ibland tycker inte Danjel att jag gjort något fel, utan vill bara höra varför jag gjort på ett speciellt sätt. Pga av våra tidigare gräl tar jag det som kritik och när jag tar det som kritik blir hjärnan nollställd och alla argument jag hade för att göra som jag gjorde försvinner nånstans i ett mörkt hjärnskrymsle. Allt spelar så stor roll på hur man säger saker och hur man uppfattar saker. Jag har alltså i hans ögon inte tänkt till. Vi kan inte föra en diskussion då jag bara blir upprörd, vilket såklart leder till att han blir less och rösterna börjar öka åt båda håll. Saker som inte borde sägas, som kanske inte ens menas, sägs.
En del av min osäkerhet oss emellan kanske ligger i en slags avundsjuka på hans styrka och hans vetgirighet. En del av hans sätt kanske ligger i att styrkan jag och andra ser inte alltid är 110%. Det är ett hårt arbete att uppfylla andras förväntningar på en. Eller det man tror att andra förväntar sig av en. Det arbetet tror jag ibland tynger oss båda.
Jag skrev även att ingen tidigare har sårat mig så mycket som Danjel gjort. Det är nog alldeles sant, men jag har heller aldrig tidigare spenderat dygngets alla timmar i 16 månader på 10 kvm i stundtals extrema förhållanden med någon. Självklart bidrar det. Prova det själv. Om du törs =)
/Kajsa
|
|
|
|
|
