|
|
|
"Jag ska bara fara och handla, är tillbaka om fem timmar..." |
2007-01-30 |
|
|
 |
Brukar du skicka dottern att handla då du har fullt upp? Skriver du långa inköpslistor eller plockar du det som du är sugen på från Konsums välfyllda hyllor? Har du nån gång gjort en tvåtimmars storhandling på ICA Maxi?
Har det någonsin slagit dig att en sån vardaglig syssla som att gå och handla mat kan omvandlas till ett stort svårbemästrat projekt? Oavsett vilket, nu ska jag berätta om en inte alltför otypisk bunkringsdag för att fylla upp Sally Blues förråd och behov i ett främmande land inför några veckor på havet.
Två dagar tidigare hade jag trampat in en rostig spik i min numera hårda fotsula, men då den lätt gick att dra ut med fingrarna och det bara kom en liten blodsdroppe bedömde jag det som en skråma och tjavade barfota vidare i sanden. Kvällen efter hade det dock börjat värka elakt, så pass att jag inte kunde sätta ner foten, så Danjel opererade och karvade i mig med en skalpell innan han la ett rejält alkoholdrypande omslag inför natten. Blev det inte bättre skulle jag gå till doktorn.
Alla förrådsutrymmen och diverse skrymslen på båten där en konservburk eller två kan få rum var skurade och förberedda för påfyllning. Foten kändes på morgonen lite bättre så med en plastpåse upp till knäet för att skydda mot väta begav jag mig i dingen mot stranden. Flakmoppen jag tänkt hyra var borta så jag tog en vespataxi från stan istället. Efter inte mycket mer än tio minuter hade jag lyckats få fram att jag ville till ett stort billigt supermarket så nära som möjligt. I alla fall trodde jag att det hade gått fram.
Chauffören tog mig till ”Big C” en knapp mil från viken där Sally guppade och jag fick lämna in min vandrarsäck i entrén. Nöjd såg jag mig omkring i den enorma lokalen – eller rättare sagt så mycket jag kunde se av den – här såg både fräscht och modernt ut, och jag tänkte att dom nog hade allt. Eftersom det är så mycket som ska handlas skriver jag ofta en inköpslista, men jag hittar sällan långt ifrån allt som jag skrivit upp trots att anteckningarna är vaga. Hälften av gångerna lämnar jag tom listan i väskan utan att se på den, men nu kändes det positivt.
Jag tog en vagn och började jakten i ena änden av det stora havet av hyllor. Som vanligt gick jag suktande förbi avdelningarna med kött, frukt och färska grönsaker. Det första jag sprang på som fanns på min lista var pulvermjölk. I flera olika förpackningsstorlekar och ännu fler märken stod kartongerna staplade på rad – ingen med engelsk text. Då jag inte såg nått annat som var mer likt chansade jag och la tre stycken 3x1200g-kartonger i vagnen. Förhoppningsvis skulle vi slippa ha välling eller nått annat läskigt på morgongröten i fortsättningen. Skalbaggar i pastan, ok, men utan mjölk till havregrynen - Vad skulle då våra nya payingcrews säga?
Jakten fortsatte. Av grabbarna hade jag fått i uppdrag att gå mot traditionen och INTE köpa byggets billigaste toapapper eftersom det smulas sönder av fukten om man skulle råka spotta tre meter bredvid det. Jag gick utefter den långa hyllraden av olika märken ett par gånger, men såg absolut ingen skillnad på kvalitén genom plasten. Men lovat var lovat, så jag bestämde mig för ett stort packe semibilligt alternativ och kände att jag gjort min plikt för att underlätta rengöringen av våra babianröda stjärtar.
Olja, vinäger, ketchup, ris och pasta lades i korgen. Lite nya kryddor för att imponera på den nya besättningen. Nya tandborstar, några cocosmjölkstetror för att öka den vardagliga lyxen och en massa plåtburkar med ”instant oatmeal” – det närmaste mammas havregrynsgröt man kan komma på dessa breddgrader.
Så var jag framme vid det som utgör vår kosts bas bortsett från ris, pasta och mjöl – konserverna. Ministoppet på Penang i Malaysia hade visat på ett utbud av hundratals burkar med olika sorters bönor, grönsaker och kött i deras välfyllda supermarket så jag var inställd på en upprepning av detta. För då tyckte vi att vi var så nära Thailand att vi endast fyllt veckobehovet. Big misstake. Variationen på Big C´s konservhylla var inte mycket bättre än sortimentet i de små affärerna på Marquesasöarna. Nio burkar cannelibeans (vita bönor UTAN tomatsås) och ett gäng champinjonburkar trängdes med tusentals burkar tonfisk och sardiner i olika färger och smaksättningar. Makrillburkarna som får håret på Danjels armar att resa sig och inte finna sig till rätta igen på hela dan pga att man får ryggrader och benknotor med på köpet, fanns naturligtvis där också. Inga kikärtor. Inga kidneybönor. Inga blackeyed peas. Buhuuu. En massa baked beans in tomatosauce dock, vilket jag inte ville ha. Tomatsås kan jag addera själv om jag vill ha det, och då en som inte smakar sötare än farmors jordgubbssaft.
Längst upp på hyllan stod ett gäng kartonger och jag fick en vag förhoppning om att de glömt fylla på kikärtsförrådet. I alla fall kanske de hade fler cannelibeans. Jag lämnade vagnen och gick en sväng på jakt efter ett affärsbiträde och då jag såg gula tröjor överallt haffade jag en sån. Han blev med ens väldigt irriterad och förklarade ilsket att han inte alls jobbade där. Jag gick snopet vidare och tittade närmare på tröjorna omkring mig och kände därefter igen emblemet: ”Save the king”. Hoppsan. Efter lite mer letande visade det sig att biträdena passande nog OCKSÅ hade gula tröjor, men utan uppmaningar om att rädda den åttioåriga kungen. Den tredje anställde jag lyckades haffa verkade precis som de föregående två inte heller kunna så mycket engelska, men han skakade i alla fall inte på huvudet vid min fråga utan bara tittade oförstående på mig. Jag tog det som ett gott tecken och släpade iväg honom mot hyllan med konserver. Efter diverse pekningar och förklaringar slog han upp cannelibönorna i sin handdator och det visade sig finnas endast nio i lagret. De nio som låg i min vagn. På mina frågor om de hade några andra sorter någon annanstans än de som fanns framför oss nekade han och mumlade något om Tesco, ett annat enormt supermarket. Jag ställde fler frågor om mat, tex. var jag kunde hitta vetemjöl, och han blev mer och mer stressad. Tills slut ropade han ”don´t have, don´t have, no can do” på allt jag sa och skakade på huvudet. Sen försvann han. Tack så mycket knäckebröd…
Jag avslutade min shoppingrunda efter att ha fyllt två kundvagnar och hittat en hyfsad mängd av sakerna jag skrivit upp. Skulle ändå måsta ta mig till Tesco för att leta mer konserver och mjöl. Ett så stort supermarket som Big C, som man nästan går vilse i, och inte ha något så vardagligt som mjöl. Knas. Det finns ju tom på Statoil i Hoting. Vid utgången möttes jag av ett gäng taxichaufförer som hjälptes åt att stuva in min rågade shoppingvagn och spräckfyllda vandrarsäck i bilen. För varje kasse de tog upp kommenterade de innehållet. ”Do you have a baby?” åsyftandes mjölkpulvret (vilket ytterligare stärkte min vällingsoro), ”Big family, huh?” pga mängden varor plus en hel del menande blickar och skrockanden pga en flaska rom jag tänkt spara till festliga tillfällen. Jag kände mig som en alkis. Hur nu dom känner sig.
Då vi nådde Ao Chalong, viken där Sally låg ankrad, visade det sig att bilen inte gick att köra ända fram till yacth cluben där jag hade parkerat dingen. Jag fick honom att rulla fram så långt det gick och sen lastade vi ut allt vid vägkanten. Allt som allt 20 kassar i dålig kvalitet och en stor vandrarsäck. Då taxin gled iväg slets jag mellan att inte vilja lämna maten pga stöldrisk och måstet att få allt till dingen så fort som möjligt. Jag knöt alla kassar, packade på mig vandrarsäcken och tre påsar i varje hand och haltade bort längs den smala vägen. Avståndet var väl inte mer än femtio meter, men det var två svängar runt hus och buskar så jag kunde inte se varorna. Väl framme vid dingen dök nästa motgång upp och efter att jag räddat bensindunken, paddlarna och golvplattan satte jag mig ner i sanden och pustade ut. Räknade till tio.
Dingen var till bredden fylld med vatten och bensindunken låg och flöt uppochned tillsammans med paddlarna medan vågorna skjutsade gummibåten fram och tillbaka. Varje morgon vi gått iland med dingen hade en man stått och viftat åt oss att bara knyta den i ett dubbelgående rep som gick ut i vattnet, så man kunde nå den oavsett om tidvattnet var lågt eller högt. Vi hade struntat i honom och burit upp dingen en bit på stranden tills just denna dag eftersom jag skulle få i den igen själv. Jag hämtade raskt resten av kassarna och passerades under tiden av ett tiotal starka karlar som log brett åt min svettiga panna utan att erbjuda en hjälpande hand. I vanliga fall får jag upprepade gånger avböja gentlemannamässiga erbjudanden bara man kånkar på en tillstymmelse till kasse, men inte nu, nej nej. Tji fick jag som blivit less på karlar som inte tror att unga flickor kan klara sig själva.
Med stranden full av mat lånade jag en hink från baren, struntade blankt i att inte blöta ner mitt fotsår och vadade beslutsamt ut till den välfyllda båten. Jag vågade inte tänka på hur mycket vatten som kunde tänkas ha slunkit in i Nisse och hans tank eller hur lättstartad han skulle bli…det fick bli ett senare bekymmer. Ett seglarpar for ut i sin dinge och kvinnan frågade medlidsamt ”are you okay?” varpå jag mumlade jakandes och öste vidare. En gubbe satt i baren och log åt mitt svettiga lekamen. Jag slog honom inte i ansiktet.
Innan fler vågor hunnit slå in i den nyss tömda båten lastade jag den pinfull och började dra mig ut på djupare vatten med hjälp av ”parkeringsrepen”. En bit ut band jag mig vid en annan båt för att försöka starta motorn. Det skulle bli svårt att paddla ut en proppad båt ensam.
Gud, pappa eller vem det nu är som bestämmer tyckte nog att jag hade fått nog. Nisse startade på första försöket och tillsammans tog vi oss an vågorna på väg ut mot Sally. Väl där möttes jag av vår blivande payingcrew Anton och Erik, en annan maskinare jag kände igen från universitetet. De hade tagit en longtailbåt för att hälsa på mig och kolla in min fina skuta. Snälla pojkar som de är hjälpte de mig både att packa ur dingen och skicka saker så jag kunde fylla förråden. De till och med gjorde mig på gott humör igen efter att jag hälsat dem med frasen ”jag är arg!”. Men så heter det ju också att det enda som är finare än en maskinare är just två maskinare…
Jag väntade tills kvällen då Danjel var klar med sin dykkurs för att avlägga ett besök på Tesco (som inte heller var så välsorterat ur våra mått mätt )= ). Vi fick ett kanonerbjudande hos vespataxin; 100 Baht för en person, 300 Baht för två… Nåja, Det är både enklare och mycket roligare att ha sällskap när man handlar. Danjel var dessutom på kanonhumör, överdos av Padi-syrgas eller var det nu var, och racade med vagnen mellan hyllorna och andra kunder samtidigt som han slängde ner lite gosaker bland mjölet och tonfiskburkarna, nått som jag med huvet fullt av hur vi skulle få fem pers mätta i 10-15 dar inte tänkt på. Hur banalt det än kan låta att glömma gosaker så är det himla viktigt för att öka arbetseffektiviteten och höja moralen ombord.
Så, kikärtor eller inte, Sally Blue blev till slut bunkrad för att klara en femmannabesättning i en ganska lång tidsperiod. Alla utrymmen var vid avfärd proppade fulla och i förpiken fick man gosa med en stor nudelpåse om nätterna. Bara man vill och har lite fantasi går det faktiskt laga riktiga gormémåltider trots bristen på lyxiga och kylda råvaror. Under färden till Sri Lanka instiftades den gamla favoriten, matlagningstävlingen Magdalena, och det doftade så underbart från köket varje dag att omröstningen blev riktigt svår. Vinnaren, som bräckade såväl linsoppa med iranskt bröd, bönpaj och chili con carne som sötsur sås och riswok, tyder eventuellt på lite hemlängtan. Vanlig hederlig svensk pannkaka. Mums.
/Kajsa |
|
|
|
|
