|
|
|
Sjuk utomlands.. |
2007-02-14 |
|
|
 |
Inflammerad i Indien
Gröten serveras i en rostfri skål med lock. Tack och bock. Till designen liknar grötbyttan en sockerskål eller en förkrymt potta men i realiteten är det ännu en del i Lakeshore hospitals fin-servis i sterilt rostfritt stål. Gott nog. Gröten är visserligen inte saltad men vad gör det när dropp-kanylen sitter stadigt fasttejpad på vänsterhandens ovansida. Egentligen behover jag inte äta någonting.
Fast det är förbaskat mycket trevligare att äta än att få näringslösning direkt i blodet. -Usch-. jag är dessutom lite rädd för såväl läkemedel som kanyler men i vissa situationer finns det inte så många val.
Det borjade på tisdag. Jag var ute på street-planen och lirade boll med ett gäng lokala killar. Förbaskat hyggliga fattiggrabbar med så pass god kondition att de körde mig slutast av slut. Det betyder visserligen inte så mycket idag, att de körde slut på mig, då det är ett och ett halvt år sedan jag konditionstränat ordentligt. De var i fin form och jag kunde varit i bättre.
Men som den glade amatör jag är bet jag ihop och ämnade inte ge upp leken förrän lårbenshalsen sprack eller lungsäcken exploderade. Det var riktigt hett den här dagen på basketplanen. Luften stod still och jag kunde, av solidaritet, inte dricka något vatten eftersom det är en bristvara i Indiens fattiga kvarter. Jag hade en liter i ryggan men ingen av de inhemska killarna hade något med sig så jag var rädd att bli överfallen av törstiga förortsindier om jag skulle blotta min livets källa. Faktum är, om jag tillåts göra en liten avstickare; att vi var morgon har folk i urholkade trästammar omkring Sally som tigger vatten. Så vattenförsörjningen är ett stort, reellt problem, som hela tiden växer sig allt större, speciellt bland de fattiga.
Efter att ha lirat hårt några timmar drog jag mig ur. Yr och totaltrött. På ett sätt så där behagligt "fy-fan-va-hårt-jag-tränat"-trött och samtidigt "stackars-lilla-svaga-kroppen-som-behöver-vila-en-vecka-på-fett-och-druvsocker-diet"-trött. Eftersom jag är en sådan karlarnas karl brydde jag mig inte om kroppens röda ljus utan satt kvar och pratade u-landsutvecklingspolitik med de intresserade basketkillarna. Vi kom tillsammans fram till att överbefolkningen är Indiens största börda och i det tysta bestämde jag mig för att nästa dag på planen dela ut kondomer och ha en liten ideologisk diskussion om barnafödande.
Nästa dag vaknade jag dock knappt. Febertermometern visade på 39,5 och kroppen plågades av århundrandets träningsverk i kombination med den standardiserade febersmärtan i leder och muskler. Misserabelt. Det såg inte ljust ut för att få lira idag. Jag låg hela dagen på Sallys golv och svettades och halvsov medan Jonte, Anton och Kajsa brottades med en kalibrering av motorbladens vinkling i förhållande till gaspådraget. De började klockan tidigt och Jonte drog fast sista skruven ungefär just när solen sjönk i havet.
Alla tre mekanikerna gick sedan och klappade varandra och sig själva på axeln och delade ut en veckans-brandman nominering närhelst de såg sin spegelbild. Vi räknade ut att arbetet med svenska taxor kostat 18.000. Tänk vilken besparing mina vänner gjort! Bra jobbat! Dock måste jag lyfta fram Jonatans insats lite extra i rampljuset av den anledningen att han gjorde det ingen annan kunde tänka sig att göra men som ändå var avgörande för huruvida arbetet skulle ge något. Jag skriver om denna lilla episod för att jag låg i trygghet inne på durken och i min feberyra, halsinfekterade föreställningsvärld led med Jonte när han hoppade i vattnet för att besikta propellern. Normalt är det givetvis ingen pina att bada men i de orenade utsläppen av sopor, fekalier och dagvatten från miljonstaden Cuchi simmar man inte gärna runt i onödan. Ryktet talade dessutom om hur svårt sjuka olika seglare blivit efter exponering med vattnet så i det läget räknade jag med att bli frisk från min överansträngning och få följa Jonte till sjukan nästa dag.
Framåt kvällen visade termometern 39,6 och jag kände mig, efter 1500mg paracetamol, som en halvdöd man. Halsen svullnade igen och där var det hej och tack till mat och dryck. Det gjorde så, ursäkta språket, förbannat ont att bara svälja mitt eget saliv att jag var nära att binda ankarkättingen runt anklarna och ge mig själv evig vila och frid i alla hjärtans dag-present när de övriga var inne i stan och lekte med internet och käkade currykycklng. Fy farao.
Så nästa dag bar det iväg till sjukan. Jag kunde knappt gå och halssmärtan försvårade mitt tal. Guldklimpen Kajsa fick i princip bära mig från bryggan till en tuk tuk som för 25 pix körde oss 1,3 mil till det göttaste privathospitalet.
(Fakta om tuk-tuk:en. Tuk tuk:en är världens sämsta fortskaftningsmedel. Tvåtakts bensinmotor med låg effekt, ett hemmasnickrat chassi och tre hjul varav två sitter på en stel bakaxel. Hjulen är små, saknar inte sällan luft och stötdämpning är en lyx. Tuk:en luktar illa, låter illa och skakar illa. Det finns ingen anledning överhuvudtaget att åka tuktuk annat än att det är enkelt, flexibelt och billigt -vilket tyvärr verkar vara människans starkaste drivkrafter. Följdaktligen är också Indiens luftkvalitet direkt hälsofarlig. I de största städerna är vanlig andning ekvivalent med att röka ett paket cigg om dagen. Suck. Ändå åkte vi tuktuk)
Doktorn vi träffade pratade juste engelska och var ganska pratglad vilket skulle visa sig vara en raritet bland de hög-kastade doktorerna. Han var välmående rund, hade mustach och en vit prick av "sandel-wood" i pannan som skulle hjälpa hunom att tänka bra tankar. Ibland hade han en prick på halsen också, för att tala kloka ord, men idag räckte det tydligen med gudomlig inspiration i tanken. Han tittade i min hals med en ficklampa, såg bekymrad ut och sade att det såg ut att göra ont.. Jag skakade på huvudet för att bekräfta och han började skriva ut recept. Diagnosen var halsmandelinflammation. Det skule botas med hostmedicin, munsköljning, värktabletter, anti-allergitabletter, piller mot magont och slutligen antibiotika -Amoxicillin. Enligt det jag senare läste skulle mängden antibiotika motsvara 25mg/kg kroppsvikt och nu fick jag knappt tolv. Hela kalaset med apotekets räkning, kunsultation osv gick på en dryg hundring. Det gick dessutom raskt i vitemansgräddfilen och jag kan gott förstå dem med pengar som vill ha en egen vårdgräddfil i Sverige. Men inte är det väl riktigt moraliskt att särbehandla människor i rätten till liv och hälsa utifrån deras bankkonto. Speciellt inte när vi har en så bra offentlig vård i Sverige. För kom inte och säg något annat, då saknar du perspektiv!!!
Vi åkte så tillbaka till stan och Kajsa gick på internet och jag försökte sova på en soffa på ett vandrarhem. Det var dock liksom mat ett döfött projekt och min kropp revs och slets mellan den höga feberns halvdvala och smärtans eviga påminnelse om att jag var vaken och aldrig skulle kunna sova eller äta igen. Någonsin. All vidare segling eller fortsatt liv skulle leda till Karons älv kändes det som. (Karon tror jag var någon sorts dödens väktare i nordisk mtologi eller nåt...)
Känslan av att vara så malplacerad och utelämnad har nog aldrig varit så stark hos mig där jag låg på en soffa på ett okänt vandrarem. Jag ville hem, jag ville bort och jag ömkade mig och ville ha svensk sjukvård med garanterat rena kanyler, vårdpersonal som pratade mitt språk och enkla rutiner och klara direktiv. Jag ville inte att läkaren skulle le och skaka på huvudet när jag frågade om det ordnar sig. Jag vill ha hederligt svenskt kroppsspråk där nick betyder JA och skak NEJ. Och så ville jag ha snö utanför sjukusfönstret. Nu har jag istället kokospalmer, små skjul och mobiltelefonmaster så långt mitt närsynta öga når. Och från sjunde våningen är det ganska långt.
Vi for alltså tillbaka, jag och Kajsa, för att skriva in mig över natten på Lakeshore Hospital så att jag kunde få aktiv sömnjälp och kraftiga smärtstillare. Men det gick inte för sig. Punkt. Den jourhavande läkaren på akuten ville inte ens titta i min hals där svullnaden nu täckte drygt halva svalget utan tyckte att jag skulle använda mer munsköljning och fortsätta behandlingen med antibiotika i pillerform. Något starkare smärtstillande tyckte han inte behövdes eftersom jag bara var en gnällig, rik, vit snorunge som störde honom i hans försök att slå rekord i "Tetris" på mobiltelefonen och stöta på sjuksköterskorna. Dessutom, som kronan på sockerkakan, pratade han ingen engelska och missförstod gång på gång mina och Kajsas förklaringar att: Om jag inte kunde läggas in, vilket var prio ett, måste jag iaf få med mig starka PK (pain killer) och något sövande. Hans svar på PK var dock en injektion paracetamol. 500mg. Aktiv i 6 timmar. Ännu en alvedon alltså. Som att jag inte hade nog av Paracetamol i kroppen. Men läkaren fattade lika lite vad jag ville ha som gubben som paddlar ut till Sally var morgon och försöker sälja brun bläckfisk i bajsvatten. Därtill var hans yxskaft till svar på frågan om sömntabletter: "No room, no room, I say we have no room".
En timme senare, efter att blodprov och urinprov tagits för att de skulle kolla, bland annat, min leverfunktion och om jag hade diabetes, lyckades vi komunicera oss till en översättning av mitt problem med en sköterska som pratade engelska. Jag fick så två starka PK utskrivna tillsammans med en liten sömntablett. Läkaren vägrade dock fortfarande att titta mig i halsen och min skinka hade domnat bort av de 500mg intramuskulärt injicerad Paracetamol han så generöst förskrivit. Men nu var vi less och for hem. Jag linkade än värre nu med hela sätet bortdomnat och Kajsa som inte hade gjort annat än att släpa på kapten-krympling hela dagen kan nog ha varit lite less. Personligen hade jag inte gjort annat än vilja dricka och sova. Tabletterna löste biffen. Fantastiskt vad biokemin kan lösa stora problem. Tillbaka i Sally fick jag lite vätska i mig och slocknade på styrbordkojen så snart jag stängde ögonen.
Så blev det torsdag i Indien och programmet var spikat under förmiddagen med återbesök på sjukan för att få svar på hur min lever fungerade och tiotusenkronorsfrågan: Om jag hade diabetes. Det hade jag inte. Dom kunde ha frågat. Det var läkaren med pricken i pannan som jobbade, fast idag hade han ingen prick. Jag berättade om gårdagen och han nickade långsamt och förstående och förklarade sedan att det fanns olika doktorer. Vissa var bra, andra mindre bra. Var man duktig kunde man återfödas som en person med än högre potential i nästa liv. Var man inget bra blev man en hund i nästa liv -och det var nog inte så bra. Sen kollade han i min hals, ringde ÖNH-avdelningen och skickade mig till en halsspecialist som ägnade totalt tjugo sekunder åt att; hälsa på mig, presentera sig, titta mig i halsen och förklara sina slutsatser samt skicka ut mig ur rummet. Sedan stod jag vilsen i korridoren och undrade hur det hade gått då en sköterska kom och förklarade förklarade att jag skulle stanna tre dagar eftersom jag var tvungen att få antibiotikum injicerat istället för att äta det. Dessutom behövde jag dropp eftersom jag inte kunde dricka.
Kanske borde jag ha accepterat budet direkt men mitt förtroende för den indiska vården var lite naggat i kanten. Jag hade blivit omkringföst, utsatt för omotiverade tester och behandlad som att jag inte fattade något om deras avancerade läkemedelskonst. Och var dessutom helt utestängd från en diskussion om mina behov, förutsättningar och möjligheter till de behandlingar de föreskrev.
Jag sade tack och hej leverpastej och for till Sally för att rådfråga de friskare kanonjärerna. Eller hasta la vista, baby. Jag hade ju mina solglasögon. De tyckte jag skulle låta lägga in mig och efter ett samtal med en läkekunnig släkting i Överkalix lät jag det bli domen.
Idag är det fredag och från mitt fönster ser jag inte 1.000.000 indiers fekalier flyta förbi. Jag ligger inlagd på det dyraste enkelrummet på Lakeshores sjunde våning. Jag får mat levererad till sängkanten och kan skriva med min högerand på laptopen. I min vänstra sitter en kanyl med dropp-terminal så med den gör jag inte så mycket.
På måndag blir jag utsläppt och antagligen sticker vi samma dag vidare mot Yemen. Vi räknar med en tre till fyra veckors överfart, den sista långa för den här gången, och det känns lite vemodigt.
Kommande helger kommer det således tid- och platsoberoende filosofier. Sen får ni rapport från Arabien. Be nu för tusan Reinfeldt ta sig i kragen och i alla fall uttala en liiiten protest mot USAs härjningar. De kommer inte att göra stämningen bättre att skitskallarna i United Smalldicks Armey börjar gräva flytande fosil i Iran.
Ha det fint i vårväntans tider..
Danjel Henriksson -som tar rygg på svalorna och seglar norrut.
Epilog
"" 300 kronor om dagen kostar Cuchins bästa tillgängliga vård. Att bli sjuksköterska kostar däremot motsvarande tiotusen SEK i sex terminer i universitetsavgifter. Då tillkommer givetvis kostnader för böcker, mat och husrum. Det samma gäller alla högkvalificerade akademiker-jobb. Ska man bli t.ex. läkare köper man alltså sitt ämbete. Leder det kanhända till bättre eller sämre vård? -Antagligen sämre! Detta är alltså en mycket kapitalistisk syn på tillgången på utbildning och det visar sig finnas effektivitetsförluster -de bästa skallarna kanske inte kommer fram. Hoppla. Men innan vi klappar oss själva på huvudet som de goda, kloka och rättvisa socialister vi är ska vi se på den svenska utbildningsmodellen lite kritiskt. Den kanske inte fungerar så bra som den borde den heller.
Det finns en läkarbrist i Sverige men vill du studera Medicin ska du dels ha högsta betyg i idrott och slöjd samt ha tur på lottdragningen för att komma in. sen är det bara att glida. Som lotto eller strktipset ungefär. På den svenska arbetsmarknaden för läkare råder Stalins planekonomi. Regeringen bestämmer hur många som ska utbildas och det är bland annat denna verkningslösa och fumliga marknadsstyrning som gör vården onödigt dyr och stänger ute potentiellt duktiga medicinare från arbetsmarknaden.
Hänger ni med? Alla kan inte bli läkare men alla kan bli ingenjörer eller ekonomer och konkurrera med armbågarna på en arbetsmarknad. Detta leder till att vi får duktiga och motiverade ingenjörer på många viktiga poster. Men eftersomn inte alla kan vara bäst kör vissa ingenjörer t.ex. travers eller kränger skor. Alternativet skulle vara att pappa-staten sade: Stopp. Nu behöver vi bara 1000 ingenjörer. Ni som har MVG i allt efter gymnasiet kan ta ett steg framåt så drar vi lott sen. Ingen konkurrens på arbetsmarknaden vill vi ha. Ni andra loosers kan börja på Frasses direkt!
Som ni förstår ironiserar jag men ni kanske greppar problemet. Det poppar upp nya lärosäten för att möta en efterfrågan på utbildning. Men inte inom alla ämnesområden. Det bästa för ekonomin, och kompetensen inom alla vetenskapsområden borde vara att låta så många som möjligt konkurrera på så lika villkor som möjligt för att få fram de bösta ingenjörerna, de bästa läkarna och de bästa förskolelärarna. Att först kräva MVG i bild och sedan dra lott kommer inte att utan slumpens nyck att generera några stjärnor i annat än teckning. ""
|
|
|
|
|
