|
|
|
En vecka pa Sri Lanka |
2007-02-19 |
|
|
 |
Ankomsten
Efter drygt tio dagar till havs - visserligen med både medström, trevligt sällskap och goda vindar, men snuvade på camping på Nicobarerna (öborna välkomnade oss med att skriva "Go away, go away" i sanden) – seglade vi in mot hamnen i Galle i södra Sri Lanka. Motorbåtar utrustade med laddade maskingevär cirkulerade runt båten i väntan på att navy skulle anlända. Vi hade sannorlikt inte några tamilska tigrar ombord, men behövde likväl hållas koll på.
 Efter några hälsningsfraser och lite sedvanlig pappersexercis eskorterade de två uniformerade navymännen oss in i hamnen under lagom kaos. Med en femmannabesättning, plus två nissar som inte riktigt visste vad de sysslade med, ombord på åtta meter Sally kunde man kanske inte vänta sig något annat. En enkel tilläggning med fören mot bryggan och ankare i aktern blev till ett stort projekt, men i land kom vi.
I Sri Lanka får man inte sköta inklareringen själv så vi blev tilldelade en agent att sköta papperen åt oss. Det var något vi aldrig skulle ha valt själva då hela kalaset gick lös på 200 dollar, men väldigt skönt att slippa kajka runt på en massa olika kontor utspridda över hela stan och där det ena kontoret inte har någon aning om varken vad nästa kontor ska göra eller var det ligger.
Det var i alla fall gratis att ligga vid brygga vilket vi uppskattade då det är organisatoriskt jobbigt att dela en dinge på fem personer med olika viljor. Det var även nära till toalett och dusch och i hamnen bodde fyra otroligt söta hundvalpar som både jag och Ulrika vid olika tillfällen fick rädda upp ur djupa hål de fallit ner i.
Herbal garden
På väg till stan forsta dagen sprang vi in i en gubbe som tyckte vi såg oförskämt hungriga ut och släpade med oss till en liten restaurang. Hela kalaset, vilket innebar ris, flera olika starka rätter, vatten samt yougurt till efterrätt – allt åt fem personer, gick loss på 300 Rupies vilket i Sri Lanka motsvarar ungefär 20 kronor. Under tiden vi åt berättade han om olika turer vi kunde ta och parker vi kunde besöka. Vi åt glatt vidare och lystnade mest med ett halvt öra, men orden ”gratis” och ”massage” fastnade på fem tärda seglarkroppshjärnor.
Stället han berättade om kallades Herbal Garden och var som en ört- och växtträdgård där de tillverkade en massa må-bra-produkter och skönhetsprodukter. Allt innehåll var organiskt, man fick en gratis rundvandring och information om olika växter och örter och där utbildades studenter som gav besökarna gratis massage. Det enda vi skulle behöva betala var 150 Rp för tuk-tuken dit. Vi gav oss förväntansfulla iväg.
En kort inhemsk man i trettioårsåldern hälsade oss välkomna och hävdade att han var 42. Han tog genast med oss och började prata om bland annat peppar, hibiskus och aloe vera. Slätare hy, starkare kropp, ökad sexlust, mindre håravfall, myggmedel och allt möjligt annat fanns att kopa där. Använde man alltihop på samma gång skulle man se ung ut för evigt. Jag, Jonatan och Anton funderade varför de inte blandade ihop alla blommor och växter till en enda kräm så man botade allt på en gång, skulle va sa mycket mer effektivt! …men vi sa inget. Karln hade sin inövade tur, ställde gärna upp på fotografi, men svarade ogärna på en massa frågor.
Då rundvandringen bland växterna var klar och vi faktiskt fått en del intressanta upplysningar längs vägen kom vi till en hydda. Där kletade han utan att fråga hårborttagningskräm på Danjels smalben, hällde vätskor i håret på oss och smorde in våra ansikten med en kräm för slätare hy och mot pormaskar. Han pekade vänligt ut vilka av oss som krämen var extra viktig för. Till mig rekommenderade han dessutom hårborttagningskrämen mot min mustasch, en mustasch jag inte visste att jag hade…
Därefter började den utlovade massagen. Han och hans medhjälpare började med hårbotten och då han gång på gång snuddade vid mina öron började jag känna obehag... lite visste jag då att obehaget inte skulle luta åt det bättre direkt. Öron är kanske rätt okänsliga ända...
Vi fick ta av oss tröjor och bh:ar och han sa åt oss tjejer att vi kunde hålla t-shirten framför brösten. Ryggmassagen var riktigt behaglig och han klämde och slog på både armar och händer också samt drog i fingrarna. Vid ett tillfälle under ryggmassagen drog han runt händerna på magen och jag kände att jag spände mig lite, men tänkte att han var professionell och att jag inte skulle krångla.
Vad som hände sen är lite diffust. Han började massera in olja på min mage och bröstkorg så jag fick flytta tröjan lite grann. Tyckte det var lite knas, men sa inget då heller. Och i nästa sekund står han och knådar mina bröst och jag håller tröjan i händerna. Känner obehaget, men är chockad samtidigt som jag känner att jag skulle ha sagt nått tidigare. Vill kanske inte ställa till med en scen då han skulle va nån högutbildad massageguru och förmodligen inte brydde sig ett dyft om ifall han knådade mina bröst eller mina fötter…jag vet inte. Skönt var det då inte i alla fall, och dagen efter fick jag utslag på bröstvårtorna av oljan som ömmade och höll i sig i över en vecka.
När vi fått ta på kläderna igen blev vi bjudna på te och en extra genomgång av produkterna. Så fort vi druckit upp kunde vi få besöka shoppen om vi ville, sa han. Och vi fick gärna lämna dricks till de stackars fattiga studenterna. Medan vi funderade på hur mycket dricks som kunde vara lämpligt, givet att vår lunch kostat 300 för allihopa, såg instruktören och studenterna förväntansfullt på och den förre hintade lite summor vi tyckte var alldeles för mycket. Då vi sedan gav en hundring var och tyckte vi var hyfsat generösa blev han skitsur och tyckte vi var snåla. Så mycket för den gratismassagen…
Sammanfattningsvis kan jag alltså säga att han uppmärksammade mina pormaskar och kommenterade min mustasch, pillade mig på öronen, tafsade på brösten och krävde sen att jag skulle vara tacksam och betala för det. Fast mest korkad av alla var väl egentligen jag som faktiskt gav honom pengar.
Konspirationsteorin
 Hela hamnområdet var skyddat med stängsel och vakter och vi var tvungna att visa upp ett pass för att gå in och ut från området. Det hindrade dock inte mer eller mindre företagsamma män (läs: apor) att stå i skogen utanför stängslet och skrika till oss dagarna i ända. Alla hade de den bästa servicen, de billigaste priserna och det mest fantastiska organiserade turerna. Redan första kvällen inne på agentens kontor hade vi fått träffa dem allihop och läsa i deras rekommendationspärmar om nöjda skandinaviska seglare.
Om vi blivit rekommenderade, om slumpen avgjorde eller om han helt enkelt gett oss bäst intryck vet jag inte, men vi lämnade vår tvätt och våra gasflaskor till en till synes trevlig kille vid namn Dee Dee. Han stog för övrigt inte i skogen och skrek heller, utan man kunde hitta honom utanför området då man ville honom något.
En dag då vi var på väg in till stan började aporna, förlåt männen, som vanligt skrika på oss, men denna gång i ett lite hetsigare ordalag. I början hörde vi inte riktigt att de var arga och förstog än mindre vad de var upprörda över, men sen de började använda orden ”motherfucker” och ”this gentleman”, menandes Jonatan, i samma mening anade vi oråd. De berättade argt om att de minsann hade hållit på med detta i 30 år och hade familjer att försörja. Dee Dee tog bara 10 Rp/plagg för sin tvätt medan de tog 20 och han var en skurk enligt dem för det kunde man inte gå runt på och dessutom hade de gemensamt bestämt att alla skulle ta 20. Vi förstog inte riktigt vad de var så arga över. De pratade om deras familj, pengar, Dee Dee och elaka Jonatan på samma gång och pekade vilt omkring sig.
Att Jonatan påminde en av dem att han redan första dagen erbjudit Jonatan 10 Rp med villkor att vi inte berättade det för någon pratade de raskt bort. Det var kundsjälar-Dee Dee som var boven i dramat. Också evil-Jonte förstås.
Till slut förstog vi ungefär vad som hade hänt. Jonatan hade varit och snackat väder och vind med några seglare på en nyinkommen båt och strax efter det hade de seglarna lämnat in sin tvätt till Dee Dee. Alltså var Jonatan i maskopi med Dee Dee och fick pengar under bordet för att gå runt i hamnen och rekommendera honom till andra seglare. Jo säkert, 10 svenska kronor (en bra dag) för att gå runt och snacka i hamnen – taget! …eller vänta nu. Okej att vi kallar oss halvfattiga på Sally Blue, men det finns ju gränser.
Det tråkiga för dessa män var att vi absolut inte ville ha något med dem att göra efter detta. Jag försökte förklara för dem att de inte skulle få några kunder om de bara var otrevliga och skrek åt oss, men jag vet inte om det gick fram.
Visa till Indien
Första dagen på vår bokade tur in i landet steg vi upp klockan fem på morgonen för att inte behöva slösa bort allt för lång tid på indiska ambassaden i huvudstaden Colombo, drygt elva mil bort. Ulrika hade redan fixat sitt i Sverige, men jag och grabbarna behövde visum till Indien. Klockan 9:30 var vi där och kön sträckte sig redan långt ut på gatan trots att kontoren öppnat endast en halvtimme innan. Vi fixade raskt passfoton på gatan mitt emot och begav oss mot kön. Danjel tog täten och siktade mot dörrarna, dvs inte platsen längst bak i kön. Jag trodde han skulle fråga vakten någonting men tog rygg på honom och såg till att Jonatan och Anton var strax bakom mig.
Om det var för att Danjel såg ivrig och beslutsam ut eller om det var för att vi var vita vet jag inte, men Danjel blev invinkad till kö nummer två i ett rum där man lämnade eventuella vapen, kameror, mobiltelefoner eller annan elektronik. Själv blev jag stoppad i dörren. Eftersom Danjel kommit in stog jag envist kvar i öppningen och viftade med mina papper och efter en stund fick jag också komma in. Jag hade ingen ryggsäck med mig så jag slapp dessutom kön till väskgenomsökning och kamerainlämning och fick gå direkt genom det rummet. Jag ropade åt Danjel för att få mitt pass, men han bad mig vänta så jag slog mig ner. Fem minuter senare fick Danjel passera hela kö nummer två eftersom ”hans fru väntade på honom”.
Tyvärr hade vi inte fått de andra två grabbarna med oss, men vi antog att de skulle komma in förr eller senare och klev ut i solen igen på andra sidan. Vi som trott att kön utanför ambassaden, dvs kö nummer ett, var lång fick snabbt annan verklighetsuppfattning. Där vi kom ut ringlade sig en så lång kö att endast ett ben hade känts långt, men kön vek sig sex gånger och endast de sista två ”benen” hade soltak över huvuden. Uppskattningsvis var det väl 200 personer. Med erfarenhet av ett års segling i diverse U-länder hade vi heller inga förhoppningar om att det skulle gå snabbt och effektivt så att vi fort kunde avancera i kön. Så vi köpte oss varsin kopp sockerkaffe och roade oss med att inspektera andra visumssökande. En israel, en holländare och en irriterande engelsman (han bara trängde sig, var besserwisser och skröt om att han levde på andra och hade bott i Indien med sin fyrabarnafamilj utan att arbeta i flera år) hamnade bakom oss i kön och berättade lite om proceduren. Dom hade sökt visum förr.
Vi kom snabbt fram till både att vi inte skulle kunna fixa Jontes och Antons visum om de inte kom in, trots att vi hade deras pass och papper samt att även om vi lyckades övertala byråkraterna om detta hade vi inte tillräckligt med pengar då de inte accepterade VISA-kort. Som grädde på moset fick vi information om att kö nummer ett stoppats helt, ingen kom in, och att det tog fem dar att få visum. Så om Jonte och Anton inte kom in förrän dagen efter skulle inte deras visum vara klara förrän följande måndag, och Ulrikas plan gick från Indien följande torsdag. Alldeles för lite tid med andra ord.
Jag gick ut för att försöka få in de andra till kö nummer tre, eller i alla fall få pengar av dem till avgiften. De syntes dock inte till någonstans i virrvarran och jag fick inte lämna byggnaden, då skulle jag inte komma in igen. En halvtimme senare gick dock Danjel dit, fick syn på dem, låtsades inför vakten vara arg på dem för att de sölat och vips så stog dom bredvid oss i kön. Bra jobbat chefen.
Slutligen fick vi komma in i nästa byggnad och ansluta oss till kö nummer fyra som sträckte sig uppför en trapp där vi fyllde i ännu ett papper. Vi fick vid köns slut (eller början) träffa en karl som med röd penna antecknade något för oss oläsbart i våra papper, kontrollerade våra pass och såg orolig ut då vi nämnde att vi färdades via segel. Sen fick vi varsinn runt plastbricka med ett randomnummer på och blev hänvisade till källarvåningen. Källarvåningen, som man skulle kunna kalla kö nummer fyra, var dock lite mer modernt utrustad. Där fanns nämligen en digital tavla som visade ett nummer. Vi fick slå oss ner i plaststolar och vänta på att våra nummer skulle komma upp. Eftersom det inte var i ordning kunde man dock inte uppskatta hur länge det skulle ta innan det blev vår tur.
Så helt plötsligt stängdes alla två luckorna och ljuset pa nummertavlan släcktes. Vad hände nu, undrade vi desperat. Klockan hade hunnit bli över ett och vi ville bli klara och komma därifrån till förmån för mat och vår minibusstur. Efter viss diskussion med de andra visumsökanden kom fick vi fram att det var en oannonserad lunchpaus och vi kunde komma tillbaka klockan två. Tack och hej, leverpastej. Inte mycket att göra åt, så vi spurtade till McDonalds för att dels snabbt kunna stilla vår blodiga hunger och hinna tillbaka till lucköppningen och dels avnjuta lite västerländsk mat och låtsas att världen var effektiv... Tjugo över två öppnades portarna till ambassaden igen och en halvtimme senare var vi tillbaka i bussen 350 spänn fattigare - däremot utan visum. De skulle vi få hämta ut följande fredag, suck.
På torsdagskvällen hoppade jag och Jonatan på lokalbussen mot Colombo för att kunna vara på ambassaden tidigt nästa morgon. Vi hade, rika västerlänningar som vi är, valt lyxalternativet och tagit bussen med AC trots att den var dubbelt så dyr som den utan. 10 kronor istället för fem. I bussen var det trångt, men svalt och Jonatan sov nästan alla tre timmarna medan jag funderade på vilka olika förutsättningar man kan födas med. Om jag satt rak i ryggen tog knäna i sätet framför och i mittgången hade de nerfällbara säten för så hög platsutnyttjning som möjligt. Vi vaktposter i utkanten av Colombo fick alla passagerare kliva ur bussen vid två tillfällen för genomsökning av väskor och i vårt fall kontroll av pass. Lite pinsamt för oss och misstänksamt för militärerna var det dock att jag letade igenom fyra olika pass innan jag hittade mitt eget vid kontrollen...ops!
 Väl framme sökte vi upp närmaste YMCA i hopp om billigt boende. De erbjöd rum i korridoren för en tia per person, men även här lyxade vi och tog ett dubbelrum med toalett i korridoren för 30 kr/man. Man kunde även välja med eget badrum, men så rika kände vi oss inte. Rummet låg på fjärde våningen och i trappuset var stanken av urin stark. Rummet var rätt okej om än en halvtrasig säng och smutsig betong, för då vi öppnade fönsterluckorna hade vi tom utsikt över Hilton i fjärran - woaaow. Under natten gjorde dock såväl kackerlackor som en råtta oss sällskap. Charmigt värre.
Frukosten var supermarketbröd som vi handlat kvällen innan, men då ambassaden inte öppnat då vi kom dit drack vi en capuccino på¨cafeet vägg i vägg. Mums!
Det gick ganska snabbt att lämna in passet då kön var relativt kort och vi blev ombedda att hämta dem igen klockan halv fem samma dag. Stressen, ljudet, trafiken och folket gjorde oss osugna på att gå runt så mycket i Colombo så vi gömde oss på ett internetcafe halva dagen. Jag försökte leta en ny bikini i ett köpcenter, men utan resultat. Oftast när jag frågade om de hade "swimwear" i de små affärerna svarade de små srilankeserna med förvåning i rösten "In your size?!?!".
På eftermiddagen vid passutlämningen fick bara en av oss gå in på ambassaden och jag "råkade" tränga mig lite i kön då jag först missade att den vek av i 90 grader och ställde mig i vinkeln, och sen inte gjorde något åt mitt missta då jag upptäckte det. Ju längre fram i kön jag kom fick jag reda på att bara för att man kom fram till luckan var det inte garanterat slut på lidandet. Ett tiotal människor stog och trängdes bredvid kön då deras pass inte ännu blivit klara. Jag suckade, räknade till tio och höll tummarna. Chansen att jag skulle få alla fyra pass på samma gång kändes inte så stor, men där hade jag tur. Då jag mottagit de sista passet hördes ett avundsjukt sus genom kön och jag gratulerades till min bedrift. "She got them all..." hörde jag en trött och svettig kvinna säga då jag önskade dem lycka till och äntligen fick lämna ambassaden. Den irriterande engelskmannen hade inte fått visum för den period han sökt för och mot min vilja kände jag mig skadeglad. Fast det sägs ju vara den enda rätta glädjen...
På tur in i landet
Vår inlandstur blev således, på grund av visumjakten, rätt förkortad, men vi hann ändå med en del förutom att åka en himmelens massa minibuss i 40 km/h (man får inte köra fortare på Sri Lanka).
På tisdagsmorgonen hade vi turen att ha råkat  bott på ett guesthouse som låg på ett område där elefanterna badar. Det var bara några hundra meter till floden och egentligen skulle man betala inträde, men vi var ju redan inne då vi vaknade! Vi visste inget först, men efter vi käkat frukost tjavade helt plötsligt 80 elefanter, stora som små (ja, relativt talat), förbi. Det var ganska mycket turister, något vi inte sett så mycket av tidigare, men då jag kom ner tog en ”elefantvakt” mig åt sidan så fick jag hjälpa till att tvätta en av elefanterna. Jag var lite vaksam, men den låg ner på sidan i vattnet och såg så lugn och todelig ut så jag gnuggade den lite på huvudet och snabeln. Sen skvatt jag till lite då han sög tag med snabeln runt min fot i vattnet, men det var ingen fara. Danjel och Ulrika matade lite elefanter också. De är otroligt vackra trots sin storlek och verkar väldigt försiktiga. Kanske har dom även en skopa eller två innanför pannbenet, för en elefant som stog bunden i en kedja runt foten pillade och drog i den med snabeln så det verkade som iaf en knut gick upp. Som synd var för den stackaren så kom sedan en annan elefant och drog åt kedjan igen…
Efter elefantbadningen for vi vidare i bussen mot staden Kandy där vi picknickade vid en sjö mitt i stan. Vi ville att chauffören skulle ta oss ut i naturen, men det vekade inte finnas så mycket sånt eller så fattade han inte vad vi menade. Språket var ett problem. På kvällen besökte vi kulturcentret och såg på traditionell dans. Vissa av dem var ruskigt akrobatiska och skickliga, andra stampade mest med fötterna eller vickade på armarna. De avslutade föreställningen med att promenera på glödande kol och låta eld slicka deras armar. Mysigt.
Efter dansen for vi direkt till ett tempel som kallades ”The tempel of tooth”. Vi hade inte funderat så mycket på namnet förrän vi var inne i templet och hamnade bland massor av människor som stog och ömsom tittade på klockan och ömsom knäppte kort på en stängd dörr med en massa paljetter. Efter ett tag fick vi reda på att de klockan 1915 skulle öppna portarna och avslöja en av Buddhas tänder. Klockan var då vi var där 1930 och de hade fortfarande inte öppnat, så vi gick oimponerade vidare i templet för att upptäcka att allt i templet handlade om tanden. Hur den hittats, hur den förstörts och återuppstått och vad den betydde. Och jag som trodde att buddisterna inte brydde sig om föremål…
Nästa dag klav vi upp tidigt och for söderut mot Nuwara Eliya för att besöka en teodling och ett teplantage. Det hette Mackwoods och hade 27 000 acres av plantor. De såg ut som en finklippt häck i knähöjd och vi fick veta att man bara plockade en del av löven, de små ljusgröna. 5 kg telöv blev till 1 kg te och maskinerna i byggnaden var tidigt sextiotal som bäst. Turen avslutades med te i trädgården med utsikte över fälten och ett besök i deras shop.
Så var vår inlandstur nästan slut. Vi stannade på hemvägen till i Ella för att äta lunch och traditionellt curd and honey samt vid ett vackert vattenfall där folk först ville växla svenska pengar med oss och sen tigga tillbaka slantarna efter att bytet var klart.
Jag fick ganska bra intryck av Sri Lanka när jag väl lämnar storstäderna; landskapet och höjderna är väldigt vackra. De har även långa paradisiska stränder som lätt skulle passa vid foten av olika resorts, men de har förstört de flesta med skräp, bråte eller genom att bygga motorvägen alldeles intill stranden. Trist. Man kan även upptäcka spår av såväl engelsmännens framfart (de har tom en stad in i landet som kallas ”Little England”) som tsunamikatastrofens, vilken tog många liv.
/Kajsa |
|
|
|
|
