|
|
|
Att segla fem i en vega i tva manader |
2007-02-20 |
|
|
 |
För första gången på länge ska vi verka och agera som en trio ombord på Sally Blue. Det blir spännande men sannolikt kommer vi att ganska snart falla in i gamla invanda praktiska och mentala mönster.
Annat är det när det kommer nytt folk, som i nästa hamn i Yemen. Eller som det var i Phuket där vi tog ombord två okända nybörjarseglare från Västerbotten. Då vet man aldrig hur det ska gå i den ryska roultetten.
Gruppen är alltid föränderlig men metamorfosen blir inte alltid svårare att förutsäga i en större grupp. Nu ska ni få höra hur det funkat de senaste månaderna med Ullis och Anton ombord.
Okej. Att leva tre stycken på 10m2 är normalt, fyra stycken är småtrångt och fem är så att det börjar kännas. Personligen tror jag att fem är gränsen om det inte vore en kort sträcka och speciella omständigheter som att t.ex. alla ombord var par. Jaja, specialfall hör inte hit men vi kan iaf konstatera att vi fyllde en gammal, knakande båt till gränsen, kastade loss för en översegling i Phuket, spenderade två veckor på havet och några i hamn och sedan tog avsked i Indien som närmare vänner än när vi möttes.
Tiden tillsammans var mer än två månader så det fanns gott om tid att bråka och kivas om struntsaker. Vi skulle inte kunna lita på den här färsiktigt trevande artiga förstafasen, som alltid förekommer när man sätter ihop nya grupper, allt för länge. Ändå gick det mirakulöst, som alltid: bra. Detta trots att jag på pin tjii kastade in några nyheter i upplägget i syfte att locka fram lite nya reaktioner och om sanningen ska fram... irritationer.
Jo visst är det lite onödigt men hur ofta får man chansen att testa gruppdynamiska teorier i så skarpt läge som vi har nu???
Innan Ulrika och Anton klev på hade jag delvis bilden klar. Kajsa sköter oftast kontakten med våra paying-crews och hade skött näst intill all korrespondens med Anton. De pluggade samma sak och hade gemensamma bekanta och hon väntade ivrigt på inte minst mek. assistans. Jag hade i min tur skött all kontakt med Ulla av den enkla anledningen att hennes ansökningsmail var bra men jag inte trodde att hon skulle våga ta steget om hon fick chansen utan rejäl övertalning. Eftersom Kajsa på förhand favoriserade Anton av personliga skäl var jag tvungen att jobba på Ulla om hon skulle komma. Att jag föredrog Ulla är huvudsakligen på grund av något så grundläggande enkelt att jag hellre, om valet finns, trängs med orakade kvinnor än orakade män... Eller om det var "illaluktande" vi sedan skrev åt Anton när vi valde Ulrika och mailade de tu finalisterna bland ett tjugotal sökande ifrån Bali.
Antons svar till 2:a platsen var artigt och han erbjöd sig att stå tillgänglig som reserv. Som avslutning hade han dessutom skrivit: och förresten så luktar jag inte illa...
Det avgjorde givetvis saken och de fick båda en plats ombord. Den naturliga rolltilldelningen blev således att Anton blev Kajsas toy-boy och Ulla min lilla skyddsling. Jonte då? Jo han fortsatte givetvis vara min gode vän tillika Kajsas pojkvän. De ursprungliga grupperna i gruppen (GiG) var intuitiva och funkade bra tillsammans med många många andra GiG som t.ex
Tjejerna -Ulla och Kajsas grupp
Killarna -Anton, Jonte och Danjels grupp
De nya -Ullis och Antons egen lilla grupp
De gamla -Jonte, Kajsa och Danjels gamla grupp
Observera att varje grupp har en motgrupp vilket gör att vilken roll än två eller tre stycken spelar finns det alltid en plats för de andra. Oönskade gruppbildningar med 4 inne 1 ute (till exempel ingenjörerna mot biologerna) försöker nog alla socialt begåvade människor undvika eftersom det hos den ensamma personen kan uppfattas som utfrysning. Jag tror inte att vi hade en enda sådan levande GiG-bildning ombord. -och tilläggas bör att både Anton och Ulrika var alldeles utomordentligt socialt begåvade.
När då alla är på plats krävs en grundläggande sak för att en individ ska fungera. En privatsfär. Den skapas kanske genom en egen hytt, en egen filt eller en egen lägenhet. På en liten segelbåt blir dock privatsfären relativt begränsad. Den privatsfär man får ombord på Sally är en tandborste, ett utrymme på hyllan och sina sängkläder. Personligen blir jag ganska sur om någon lägger sig på mina sängkläder eller sitter ex. med fötterna på min kudde medan t.ex. Kajsa (hon gillar visserligen inte heller att man har fötterna på hannes kudde) reagerar mer på om någon flyttar om bland hennes påsar på hyllan. Jonatan i sin tur verkar skita i det där med kudden men kan bli mycket upprörd om någon flyttat något i CD lådan ellerv använder fel program på datorn som han (och vi andra) mer eller mindre uppfattar som en del av hans privatsfär. Efter två månader borde jag givetvis kunna dra dylika kopplingar mot Anton och Ullis men jag vet inte riktigt. Nakenheten (alltså att INTE vara naken annat än när näden krävde) var ganska stor del av Ullis privatsfär medan Anton.... nja... Naken var han som oss andra.. å sängkläderna hade han givetvis, men, jag vet inte riktigt om det var något speciellt utöver det. Han var nog den som oftast drog sig undan och sökte tystnad och egen-tid. Då blev han sur om man störde. Det var nog Antons grej.
Lika viktig som privatsfären är den roll man får eller tar i den stora gruppen. Har man tur vill alla spela fem olika roller i samma teater helt automatiskt men ibland slåss flera personer dels om samma roll och dels om vilket stycke man överhuvudtaget ska spela. Men stycket och några enkla villkor var spikade. I två månader skulle vi segla från Thailand till Indien under ledning av mig. Det var ramvillkoren och de hade alla accepterat. Rollfördelningen blev ganska lätt eljest också. Den enda som var lite missnöjd var nog Ullis som allt för ofta fick, mot sin vilja, vara passiv när det hände saker. Det stora problemet är nog att det inte finns meningsfulla seglarrelateraderoller till fem stycken på en så liten båt som Sally. men varje gång det rörde sig om marint liv var Ulla tvetydigt specialist och när det rärde motorn fick Anton ta en ledande possition så således hade de tu grönjölingarna iaf något att känna sig behövda och uppskattade för. Det är ju alltid viktigt.
Jag sitter så i skrivande stund och funderar på den intressanta frågan vem som var den informella ledaren i vår nybildade grupp. Det kändes inte helt enkelt att svara på och eventuellt måste jag svara att det inte fanns någon. Det låter konstigt men eftersom jag fungerade som formell ledare vid de flesta tillfällen då vi skulle göra något tillsammans hann jag inte tänka på det och gränsen mellan den formella och informella ledaren blir nog i många fall hårfin på gränsen till odefinierbar. Sanningen är nog den att vi oftast delade in oss i smågrupper i vardagen; t.ex. killarna och tjejerna samt att det i dessa smågrupper kom att finnas två informella ledare. Den som ledde en tre man stark formation för tillfället kan således anses ha lett gruppen. Vid en stadspromenad med indelningen Kjsa-Jnte-Aton och Danjel-Ulrika var det nog i så fall Kajsa eller kanske mot slutet Anton som syrde stegen medan det i en situation då nån annan hade bra flyt bara var att haka på denne. Men det är svårt att gå på stan utan formell ledning i en ny grupp. Det blir på något sett en "pick your fights" situation i att haja när man ska flyta med och när man ska paddla. Det finns inget mer uttröttande än att gå på stan i stora grupper där någon hela tiden vill åt ett annat håll än mängden utan att fatta det och tar upp diskussion om riktningen i varje korsning; -en siuation som säkert de flesta med någon liten variation varit i. Det enda rätta då är givetvis att definiera det gemensamma målet. Suck. Att statspromenadens psykologi kan göras så komplicerad.
Men vi var oftast inte i stan utan på havet och det därtill för första gången med ett gravt assymetriskt, och i vissa avseenden orättvist vaktschema samt en avstängd GPS.
Personligen skulle jag, tyngd av mitt kaptensämbete, bara vakta två timmar per dygn samt koka frukost var dag. Kajsa vaktade bara fyra timmar eftersom hon tilldelats statusen av GPS-kontrollant (Bara Kajsa viste under den här perioden vart vi var) men lagade lunch och middag var fjärde dag och Jonatan, Anton och Ulrika vaktade sex timmar om dagen med kökstjänst var fjärde.
Jag skulle sannolikt kunna skriva en halv avandling om mina syften med detta schema och resultaten men nöjer mig med att konstatera att: Ingen klagade. Sen kan vi alltid fundera på vem som var mest missnöjd, vem som borde varit mest missnöjd, hur Jonatan kompenserade sin "låga" possition inför nyykomlingarna och så vidare. Mycket blev inte som jag trott men det var intressant.
Avslutningsvis tänkte jag ta upp ett exempel på hur en nysmidd grupp fungerar, när den dessutom blir störd utifrån.
När vi kom till Sri Lanka blev vi bordade och lotsade in i hamnen av två män från flottan. Vi var alltså sju personer på däck varav fyra stycken var ivriga och ville visa sig duktiga vid första tilläggningen, en ville visa upp en duktig besättning och demonstrera ett klockrent samarbete ombord samt de två uniformerade som ville visa sig coola, beslutssamma och viktiga. En underbar mix av förutsättningar för att lägga till vid kaj!
Hade vi varit två man ombord hade allt ihop varit busenkelt men nu var vi sju. Militärsnubbarna trodde att de förde befälet ombord bara för att de hade uniform men jag hävdade att det var jag som skötte den biten och sket i dem. Lite förvirrande blev det dock för den stackars besättningen när de i stressen skulle välja vem att lyssna på, men de kunde ju ingen svenska så jag vann... Jonte och Anton fick med sina maskulina biceps ansvara för ankaret medan Ulla och Kajsa fick ta det lugnt och försöka begripa att ibland hjälper man mest genom att inte göra något. Kajsa studsade dock rastlöst upp och ner och fick därför i uppgift att slå av motorn när den stunden kom. Nu var vi alltså fyra stycken som gjorde två personers jobb plus två personer som pratade singala och var upprörda för att inte de fick göra det dom tyckte var sitt jobb och bestämma hur fort vi skulle köra, hur vi skulle ligga mot bryggan osv. När ankaret inte var klart där jag tyckte att det skulle fällas första gången tog vi en extralov i hamnen till deras stora förfäran. Heeey, inte tillåtet att vända om hur som helst jallajalla...
Det var något som tog tid med ankaret, eventuellt funderade grabbarna på hur de skulle få det från fören till aktern och alla blev lite stressade men när vi ansåg oss färdiga och gick mot bryggan gick vår del i det hela klockrent. Ankaret föll på det ställe jag ville ha det (men inte flott-killarna) och en perfekt glidning in mot bruggan så att det i princip bara sträcka över linorna till Sri Lankeserna iland. Skönt! tjorvet överstökat tänkte jag och utdelade beröm till alla inblandade svenskar. Men just fan. Nu skulle ju båten knytas fast också. Givet tre fästpunkter på sally, fyra på bryggan och fem olika rep finns det ungefär 100 dåliga och tio bra varianter att knyta fast båten på. Lankeserna på bryggan fattade ingen engelska och vi fick inte gå iland ännu. Dessutom var flottans killar missnöjda med att vi låg med fören mot bryggan istället för med vårt dyra vindroder vilket var några av de försvårande faktorerna.
Till slut gav vi mer eller mindre upp och lät de fyra infödda knyta fast sally. Vi skulle ju kunna ändra det sedan. Det tog ändå sina fina tjugo minuter av förvirring och skickandes rep fram och tillbaka. Svårt att förklara faktiskt men typiskt jobbig situation som uppstår när ingen jobbade tillsammans.. Eller visserligen jobbade vi på Sally tillsammans och Lankeserna jobbade tillsammans. Problemet var att de var på bryggan och vi på båten.
Yeeyee...
Nä nu börjar det blöi dax att dra sig mot yemen. Det sägs vara lite vind men what tha fuck. Vi har köpt MP3-spelare och en fläkt.. vi klarar oss nog.
Cowabunga!
Danjel
|
|
|
|
|
