|
|
|
Tankar om stress |
2007-02-21 |
|
|
 |
Timmen är med en långseglares mått sen när solen hunnit så långt under horrisonten att det blivit mörkt. Med andra ord vid sjutiden alltså. Nu är klockan snart halv elva och för en ensam inneliggare på Lakeshore hospital borjar ögonlocken kännas lite tunga, även om det i taket sitter en ordentlig fejk-sol och lyser glatt.
Tankarna är många nu när vi laddar inför den sista överseglingen.
Sentimentala tankar om att allt i oceankorsningsväg kommer att vara förbi när vi kommer till arabiska halvön. Förväntansfulla tankar på hur det månne vara i världens, idag ur politisk synvinkel, kanske intressantaste världsdel. Oroliga tankar beträffande hälsa, säkerhet och de risker en tidspress innebär att du utsätter dig för.
I mitt huvud dominerar för tillfället de oroliga tankarna. Kanske för att jag för tillfället är den svaga länken med min underarmsanslutna dropp- och antibiotikaterminal. Kanske av rädsla att behöva fatta obekväma beslut eller kanske mer av rädslan att när det gäller (som det gör varje gång man går ut på havet) fatta fel beslut.
Vad som är rätt och fel beslut styrs uteslutande av vilket resultat vi vill uppnå. Det kan vara med avseende på vilka nyanser som helst men i vårt fall handlar det om hur våra olika "målet" med resan ser ut.
Målet är givetvis att komma hem i sin enklaste enkelhet och så länge vi låter det vara ett enkelt, ofilosofiskt påstående är det sant. Börjar vi däremot specificera villkor och ramar för att komma hem blir även ett sådant till synes självklart mål med en världsomsegling ett hett diskussionsämne.
Första funderingen rörande målet kan vara tidsmässig. När ska det uppfyllas för att vara intressant? En av oss vill hem så fort som möjligt, en annan tycker att någon vecka innan universitetsstart är optimalt och en tredje tycker att det är ok att trilla hem sålänge bottenviken är isfri...
En annan fundering rörande målet kan vara spatial. Alltså en geografisk definition på vart målet är uppfyllt. Ibland har vi pratat om att det räcker med Sagres i Portugall där vi fullbordar varvet. Ibland pratas det om att vi borde sälja Sally i Storbrittannien eller Norge där priserna är höga och vissa dagar debatteras huruvida det är nödvändigt att gå ända upp till Sveriges nordligaste kuststad, Kalix, igen. Som du förstår är detta hårt förknippat med tidsaspekten.
Personligen föredrar jag givetvis kombinationen Kalix och något innan höstterminen börjar men det är egentligen inte intressant vad vi föredrar. Det intressanta är snarare: Hur stora risker är jag beredd att ta för att nå målet? Hur förblindad blir jag av guldet i slutet på regnbågen och vad är det värt i termer av upplevelser på vägen och säkerhet för mig?
Men frågan gäller absolut inte bara mig även om jag skriver ur det perspektivet. Inte på något sätt. Vi är alltid tre stycken ombord som fattar de viktiga besluten (hävdar jag i alla fall även om jag ibland beskylls för omnipotens) och varje enskiljd besättningsmedlems värdering av tid, plats och stoltheten i att seglat inte bara runt utan också hem samt värderingen av yterligare stopp, säkerhet och non-engine linjen kommer att påverka dennes ståndpunkt. Den diskussion som kommer att härska de kommande månaderna kommer alltså att vara: När var och hur ska vi komma hem.
Att jag övervägande funderar på vad denna heterogenitet i målbilden kommer att innebära för framtiden är inte så konstigt. Dels för att jag ligger på sjukhus och intravenöst pumpas med penicillin mot en halsmandelinflamation, Tonsilit, vilket gör att en stressig sorti i värsta fall innebär att vi får vända tillbaka. Men mer därför att det tvivelsutan kommer att leda till stress och osämja ombord om och när någon eller några inser att två års slit inte kommer att leda till det önskade målet. Jag har försökt ta upp problemet tidigare men utan att vi egentligen kunnat jämka oss närmare varandra och mitt val har varit att, lite brutalt, vänta, se och låta naturen jämka ihop målföreställningarna med tvång.
Ja då var lite av det psykologiska läget ombord förmedlat till er trogna läsare. Stress är ju alltid ett intressant fenomen och det blir spännande att se hur denna stress kommer att utvecklas.
Vi hors
eder ödmjukast
Kommendörkapten Henriksson
|
|
|
|
|
