|
|
|
Paying crew på Sally |
2007-03-07 |
|
|
 |
Paying crew på Sally
Efter en månad på havet och snart en månad hemma har jag nu börjat få lite perspektiv på min resa. Ganska utförliga reseskildringar har ju redan presenterats på sidan, därför tänkte jag istället berätta lite om hur jag upplevde de här veckorna som besättning på jorden runt-seglaren Sally Blue. Vad som blev som jag hade trott och vad som blev annorlunda, utifrån de förväntningar jag hade.
För det första så hade jag nog inte så mycket förväntningar, då jag inte ens varit på en segelbåt innan. En roddbåt kan jag manövrera hyfsat men så långt sträcker sig min sjövana. Jag hade väl egentligen bara fått för mig att det där med segling verkade så härligt. Åtminstone såg det ut så från land. Jag visste inte hur jag skulle reagera på att bara ha hav omkring mig åt alla håll. Jag kunde dock tänka mig att det nog skulle upplevas som skrämmande av många. Men jag har aldrig varit rädd under resan. Man ska dock komma ihåg att vi bara hade bra väder, och aldrig var ens i närheten av en storm. Då hade man kanske kunnat kalla sig seglare på riktigt… Men att brottas med rorkulten när båten surfar på vågorna under stark vind och att bara finnas i den totala tystanden under en perfekt stjärnhimmel är starka minnen som kommer bestå.
Nattvakterna
Jag trodde inte att jag skulle hinna lära mig allt man behöver veta för att segla en båt själv på två veckor, alltså skulle jag inte kunna ha egna nattvakter. Det blev dock snabbt uppenbart att jag visst förväntades ha egna nattvakter efter att det första vaktschemat blivit officiellt. Redan andra eller tredje natten dessutom. Nu var det ju så att det faktiskt inte alls var så svårt som jag hade trott att segla båten, eftersom det i stort sett räckte med att hålla båten på rätt kurs. Efter att man lärt sig vilket håll båten svängde om man styrde rodret åt det ena eller andra hållet så gick det som en dans. Vinden förändras oftast inte så snabbt, och var det något som behövdes ändras med trimningen av seglen så kunde någon av dom erfarna ta hand om det när deras pass började. Dessutom så är man ju aldrig längre än tre meter från dom andra som sover, så det går fort att få hjälp om det skulle behövas. Jag hade till exempel sett framför mig hur stora fartyg helt plötsligt skulle kunna torna upp sig alldeles framför Sally på min ensamma vakt. Kom det ett fartyg inom synhåll på natten så såg man det dock på kanske en mils avstånd.
Sjösjukan
Vad jag förväntade mig och hur det egentligen blev kräver, när det gäller sjösjuka, ett eget kapitel. Sjösjukan var något jag hade försökt kolla upp ganska noga innan. Jag hade förstått att det bästa för att slippa bli sjösjuk var att vara utvilad, mätt och inte vara orolig. Eventuella förebyggande piller skulle man se till att äta i god tid innan, för när sjösjukan redan satt in och magen stängt av gör dom ingen nytta. Har man väl blivit sjösjuk är det bara att härda ut tills det går över, och man förhoppningsvis fått sina sjöben. Det var så jag trodde att det skulle gå till. Så blev det inte.
Min ankomst till Phuket på söndag kväll startade med teambildning som innebar middag, öldrickande och hangout på stranden. Därför var jag inte särskilt utvilad när vi hoppade i dingen hyfsat tidigt nästa morgon för att skriva på mig på båten, klarera ut, och sedan komma iväg så fort som möjligt. Att äta frukost blev det inte riktigt tid till, förrän vi kom tillbaka till båten mitt på dagen. Då skulle vi dock först ha ett litet möte innan det var dags att dra upp ankaret och börja färden. Och då kändes plötsligt allt så definitivt. Skulle jag hoppa av så var det nu eller aldrig. Eller så fick jag finna mig i att vistas på den här båten mitt på havet med dom här människorna i minst tio dagar. En tydlig känsla av oro infann sig. Och se där! Innan vi ens hunnit dra upp ankaret från viken i Phuket så var paying crew nummer ett (alltså jag) sjösjuk. Som ett brev på posten. För jag var ju faktiskt varken mätt eller utvilad, och dessutom var jag orolig.
Resten av min reasearch inom sjösjuksvetenskapen visade sig dock inte stämma lika bra. Positivt var att sjösjukan ganska snabbt gick över. Däremot så lyste de efterlängtade sjöbenen med sin frånvaro. Jag var sjösjuk till och från under hela resan till Sri Lanka, och även under början av överfarten till Indien. Till slut blev det ganska tröttsamt, och känslan av misär och ömklighet ersattes allt eftersom av ilska när illamåendet började sätta in. Ibland så kom sjösjukan utan direkt synbar anledning. Men nästan alltid var det när jag försökte få något gjort, ibland kunde det räcka med att försöka bädda sängen.
Det som flest gånger gjorde mig sjösjuk var dock försöken att laga mat. Redan under seglatsens första dag insåg jag att matlagning var en aktivitet som ganska säkert skulle leda till illamående, och min matdag närmade sig med stormsteg… Precis som jag hade befarat fick jag också lov att krypa till korset och försöka byta bort slutförandet av lunchen. Det tog förstås emot, men var oundvikligt. Jag menar, jag förstod ju att ingen annan heller kanske tyckte det var så väldans skoj att stå och svettas över gaslågorna… Att inte kunna uppfylla sina åtaganden känns aldrig bra, och det var väl också därför som jag till slut blev riktigt arg på den förbaskade sjösjukan. Som tur var så fick jag väl till slut mina sjöben, och dom sista seglingsdagarna slapp jag hänga över relingen. Tilläggas bör kanske också att paying crew nummer två aldrig verkade känna av så mycket som tillstymmelse till den förhatliga sjösjukan.
Stämningen på båten
Annars så är stämningen på båten något som tydligen är av stort intresse för många. Om man börjar med att reflektera över vad det innebär för besättningen att ta ombord paying crews så finns det säkert många både bra och dåliga aspekter. Ett nytt ansikte med allt vad det innebär är säkert en välkommen förändring på båten. Sedan så innebär ju också crewandet ett, om än litet, tillskott till skeppskassan. Men jag blev ganska snabbt övertygad om att det nog fanns en del negativa sidor också för den ursprungliga besättningen. Jag hade fått order om att ta med mig så lite som möjligt på grund av det begränsade utrymmet på båten. Och jag tyckte också att jag verkligen hade funderat över nyttan med varje pryl jag stoppat i väskan. Men eftersom jag hade så dålig insikt i vad jag egentligen behövde så blev det ju förstås en hel del grejor ändå. Anton hade som tur var betydligt mindre grejor, men det totala tillskottet av prylar till båten blev ändå ganska stort…
De tre världsomseglarna har ju haft ett tag på sig att fundera över vart det är praktiskt att förvara grejor utifrån hur ofta man använder dom och när. Detta tog ett tag att komma in i. Fastän jag tyckte att jag verkligen försökte hålla ordning på mina saker så verkade det ofta sluta med att dom var utspridda över hela båten ändå… Till saken hör också att förflyttningar på båten, som ofta är en nödvändighet när man till exempel ska lägga tillbaka något men hämtat, inte alltid var helt enkla. Ibland kunde det till och med kännas som ett nästan oövervinnerligt projekt att ta sig från ena änden av båten till den andra. En sträcka på cirka fem meter. Detta beroende på att båten för det mesta gungade ganska kraftigt, vilket gjorde att man fick hålla i sig noga hela vägen för att inte överraskas av ett oväntat kast och öka på samlingen av blåmärken eller riskera att skada någon av de andra besättningsmedlemmarna som man säkerligen passerade på de fem metrarna.
Grejor på fel ställe verkar för mig som en uppenbar källa till irritation när fem personer ska samsas på 10 kvadrat. Att få ombord personer som sprider ut sina saker, spiller ut konservburkar, trampar på och ramlar på sina medbesättningsmän borde kunna fresta på tålamodet både en och två gånger. Särskilt när dom på grund av sjösjuka inte heller kan uppfylla sina plikter inom styrning och matlagning, som ju är en annan ganska uppenbar positiv del av crewandet. Detta hade inte varit mer än man hade kunnat vänta sig i mina ögon. Men icke. Det enda man mötts av är leenden, och ett ”Goodmorning sunshine” när man släpat sig upp ur kojen på morgonen. För övrigt så verkar ”No worries” vara ledordet på Sally. Besättningen ska ha all credit för att de åtagit sig sin uppgift som reseledare så ambitiöst, och därigenom gjort seglingen till ett så positivt minne. Att resultatet från röstningen i matlagningstävlingen levererades via walkie-talkie från fören till sittbrunnen på bästa eurovosion-manér ger en hint om nivån på ansträngningarna för att hålla stämningen på topp.
Vad besättningen på den här båten bevisat är en stor inspirationskälla för mig, och säkert för många andra. Att drömmar kan bli verklighet, och att har man bara viljan och har bestämt sig så går det att genomföra det mesta. Till och med ta sig runt jorden i en Vega Även för mig, och säkert för många andra, så kommer det kännas som en liten seger när Sally tagit sig hela vägen hem igen. Det känns som en ynnest att ha fått vara en del av projektet. Och att segla var faktiskt så härligt som det ser ut från land
Ulrika Roos
|
|
|
|
|
