|
|
|
En tung segling fran Indien till Yemen |
2007-03-18 |
|
|
 |
När vi efter en månad på havet äntligen siktar land känns det som att någon just annonserat en lottovinst. Yemen är visserligen beslöjat av stora moln idag, men synen av land och höga berg har aldrig varit vackrare. På papperet skulle seglingen från Indien bli en smal sak men i praktiken visade det sig vara mindre busenkelt.
Vi trodde att vi avsatt gott om tid för vår sista långa översegling, även om jag sinkat oss genom att förlusta mig på privatsjukhus sista veckan i Indien. Vi kastade loss med friskt mod, fungerande motor och tron att det faktiskt skulle blåsa ganska bra den här gången.
Alldeles invid Indiens kust visste vi att vi inte kunde räkna med speciellt god vind och satsade på att försöka ta oss ut till havs med motor. Det gick bra ända tills startgeneratorn brann. Vi har lagat vår käre Albin många gånger nu och det rent mekaniska är ofta väldigt enkelt att fixa bara man har lite tid, olja och en stor skiftnyckel. Nu var det dock inte ett mekaniskt fel, och att reparera en uppbrunnen startmotor låg en bit utanför vår kompetens. Med bra verktyg, en manual och reservdelar –visst- men inte med de förutsättningar vi har ombord. Troligtvis var detta det sista vi hörde av Albin. De flesta komponenter sjunger på sista versen så det känns inte strategiskt att lägga mer pengar på att reparera honom. Inte ens om det bara handlar om en begagnad startmotor. Jag är övertygad om att nästa stora sak skulle rasa inom 40 gångtimmar. Nu är vi alltså en äkta segelbåt igen, vilket vi inte varit sedan vi anlöpte Panama, och det känns rent filosofiskt bra…
Då motorn lade av tog strömmen tag i oss och utan vind drev vi hjälplöst söderut. På våra bara knän stod vi under våra fallna segel och bad till Ganesha och Vishnu om vind. Svaret blev en hånfullt lätt pust som nätt och jämt tog oss västerut, men ju längre västerut vi kom desto starkare blev vinden och två dagar väster om Lakadiverna kunde vi till och med segla med bra fart och i rätt kurs. Vi trodde att det var den ständigt blåsande passaden som kommit och blev väldigt optimistiska. Faktum är att vi blev så optimistiska att vi dristade oss till att ropa ut ett högt och ljudligt ”Hej”, då vi trodde oss vara utom hörhåll för Murphy. Men Murphy hörde oss och något öster om Socotra försvann vinden igen och en stark ström förde oss hastigt norrut mot Persiska viken. Persiska viken var inte mer än några dagar bort men kändes som en osäker destination eftersom vi inte ens visste om det var krig eller fred som gällde där. Sedan kämpade vi i över en vecka med en svag, svag bris som oftast bara blåste delar av dygnet. Vi var tvungna att handstyra eftersom vindrodret inte funkar när det inte blåser och led svårt av känslan av hjälplöshet. I en knop eller två kilometer i timmen gled vi under tre dagar förbi Socotras nordkust och drömde om land. På det viset fortsatte det ännu några dagar tills vi var norr om Afrikas horn och Somalia. Somalia sägs vara ett av de farligaste länderna att besöka idag och det tog snabbt kål på vår landlängtan. Den nordliga strömmen försvann även den när vi kom i skydd av hornet och i lilltån kändes det som att det skulle börja blåsa. Snart.
Snart är dock liksom en känsla i lilltån förhållandevis ovetenskapliga begrepp och vinden fortsatte att gömma sig. Vi pratade på VHF-radion med ett containerskepp och frågade var det fanns vind. ”Don’t you worry… svarade kaptenen …no risk for big wind.” Jag förklarade bittert att en storm eller två varit väldigt välkommet och han beklagade vår situation varefter han brände iväg i tjugo knop. Han skulle upp i Röda havet med 7200 containrar gods till Europa. Kanske hade han lastat något fler för han svarade lite kryptiskt att 7200 var det officiella antalet, men att det kunde finnas fler ombord då jag frågade. Jag kliade mig i huvudet och förstod inte varför det skulle finnas fler containrar ombord, som han antytt. I min värld är prylar från 7200 containrar fruktansvärt mycket grejer. Det måste vara minst 100 miljoner proppfulla shoppingväskor med prylar. De följande dagarna såg vi minst tio liknande skepp per dygn. Förutom att vårt konsumtionssamhälle känns näst intill perverst, när man upplever vilka volymer av saker vi förbrukar, kändes ändå bra att vi började närma oss vårt nästa delmål, Röda havet. Vinden fortsatte att inte blåsa och vi gjorde fortfarande bara fyrtio sjömil om dagen jämfört med de hundra vi normalt räknar med. Resan var ostimulerande och vi började dessutom känna oss uppriktigt stressade eftersom vi hade en ny payingcrew, den åttonde i ordningen, som skulle flyga in till Aden och mönstra på.
Dagarna fördrev vi med läsande och skrivande. Vår bok börjar ta form och det känns bra att snart på allvar kunna inleda jakten på förlag. På kvällarna kollade vi film på datorn och åt popcorn tills de tog slut någon gång i Adenviken. I Indien hade vi köpt en fläkt och en ny stereo så vår båt-bio ”The Mid-oceanic Theatre” är nu riktigt högklassig och visar, förutom gamla Bond filmer, till och med Bollywoodfimer när den internationella filmkulturens anda faller på. Nätterna går i sin tur alltid lätt eftersom stjärnorna på något sätt äger en märklig förmåga att förtrolla och förföra. Jag kan inte riktigt förklara vad det är men tvånget att förflytta sig upplevs kanske inte lika starkt när sitter i lugn och ro med en kopp varm choklad och får tillfälle att känna sig oändligt liten. Ibland badade vi eller bakade på dagarna men det kändes ofta ganska meningslöst. Vi ville så gärna ha vind. Det var det enda vi önskade. Stundtals var tristessen verkligen total.
När vi efter en månad, på ett hav som normalt korsas på aderton dagar, siktade land var det Yemens dimhöljda och bergiga sydkust. Det kändes skönt och vackert att vara framme. Optimismen återvänder sakta och även om vår pessimism och frustration över den långvariga stiltjen skinit igenom i loggboken tror jag att det har gett oss alla något.
Önska oss god vind när vi nu ger oss iväg mot nästa delmål, Suez-kanalen och kika gärna in på hemsidan och kolla hur det går för oss. Förhoppningsvis kommer det snart ytterligare några texter till loggboken, och kanske ett bildarkiv. Vi får se hur vår produktionsiver är.
Danjel –Som fågelvägen bara har 3000 sjömil, som att korsa Atlanten, hem.
|
|
|
|
|
