|
|
|
Gotheborg suger. Lat oss erovra varlden igen! |
2007-03-19 |
|
|
 |
Vi har varit lite för mesiga äventyrare hittills. I ett drygt år har vi seglat igenom u-land efter u-land utan att svenska kronans besittningar vuxit överhuvudtaget. Vad är vi för ambassadörer egentligen? Magellan, Marco Polo och Marcoolio skulle bli grymt besvikna. Fast å andra sidan har Sveriges koloniala historia inte så många ljusglimtar. Allt sedan det svenska skeppet Kattan, som gick mot Nova Suecia med 200 man 1649, för att säkra kronans nya besittningar, gick på grund i Caribien har vi inte så många erövrarmeriter att hänga i julgranen. Nova Suecia, som låg längs nordamerikas östkust ungefär där Philadelphia ligger, föll så i händerna på Holländarna. Kattans besättning blev mycket ärorikt tillfångatagna efter grundstötningen och sålda av och till portugiser som slavar. Men det var spelreglerna på den tiden. Man hade inte i sina våtaste drömmar eller under sina grövsta fylleslag kunnat fantisera om saker som ekolod och kartplotters med GPS.
Det var alltså historien om Nya Sverige; Sveriges besittningar i nuvarande USA. Efter det debaclet är den svenska kronans försök till koloniala anspråk ytterst lätträknade. Tyvärr. Det börjar verkligen bli dags att visa musklerna på den internationella arenan igen. Eller i alla fall att blåsa liv i gamla traditioner. Helst med slipat stål!
Det svenska stålet är ju något som sedan 1914 biter särdeles bra. Av det kunde vi göra krusifix, svärd och kanoner. Då kanske vi kan rädda världen på köpet. Från sig själv. Men då måste vi förstås sluta uppföra oss som Namibia och sälja allt stål vi producerar till China. För farao. Det liknar ju 1700-talet då vi europer tog råvaror från Afrika och förädlade i våra fina fabriker för att sedan avsätta de färdiga produkterna på världsmarknaden. Idag säljer vi gladerligen alla råvaror från Sverige. Har vi inte lärt oss något från historien? Varför inte bygga det som kineserna vill ha och sälja det istället? Bara en tanke.
På tal om Afrika, kolonier och 1700-talet så har det ju faktiskt gjorts i alla fall ett försök att jämna till kanterna på Sveriges slitna anseende som kolonialmakt nyligen. Jag tänker givetvis på staden Göteborgs stora PR-kupp: Skeppet med samma namn. Götheborg: -en bit autentisk sagoprakt direkt från historieböckerna. En bit 1700-tal och stormaktstid serverad till dig från oss på havet på väg mot nya Sverige.
Överallt där vi drar fram ser vi lämningar efter en extensiv holländsk, spansk, portugisisk och engelsk utrikespolitik. Vi ser historiens spår efter stora män med stora skepp och stora snoppar som har gjort stora saker och byggt stora fästningar. Det är ballt. Men vi ser inga svenska monument. Nä, den 16:e Gustaf må verkligen var natt välsigna den storartade maktmanifestation som Götheborg innebär. Gladeligen.
Anledningen att jag skriver med fokus på historiebluffen Götheborg idag är inte att ingen annan gör det. Det görs hela tiden för 1700-talet är så ballt. Min anledning att nämna detta är att vi alldeles nyss blivit omseglade, eller snarare omkörda, av just denna 1700-tals relik som nu är på väg hem från sin klassiska resa till kryddmarknaden i bortre orienten. Sally och Göteborg delar nämligen rutt hem, det vill säga från Indien till Röda havet och upp igenom Suezkanalen. Götheborg säger sig göra en resa längs den klassiska kryddvägen trots att kanalen från Röda Havet till Medelhavet byggdes i slutet av 1800-talet. Av fransmännen. Men det spelar ju ingen roll för ett 1700-tals skepp som seglar längs en påstådd 1700-tals rutt med det klassiska Europeiska 1700-talisternas motto –vi seglar vart vi vill och gör vad vi vill!
Ja segla och segla förresten. I Götheborgs fall skulle jag väl inte säga att så är fallet. När de passerade oss, en spegelblank stiltje-dag på Indiska Oceanen, utan segel blev jag lite orolig. Var det verkligen den svenska kronans stolthet eller var det den mäktiga flygande Holländaren? Vi som inte har någon juste motor undrar förstås: Hur kan man segla utan vind? Vi sökte vid nästa landhugg på Internet och fann att svaret förstås är det mycket typiska 1700-tals drivmedlet diesel. Jag har i min enfald alltid trott att den första diselmotorn uppfanns av en adlad tysk, Otto von Diesel, i slutet på 1800-talet. Så dumt av mig! Götheborgsvarvet hemlighöll säkert en sådan uppfinning som strategiskt vapen för att inte danskarna skulle kunna ta tillbaka Halland. Det är ju logiskt!
En annan sak jag grubblat på när jag försökt komma fram till om vi ska förlita oss på ett 1700-tals skepp med kem-toa och kylskåp som svensk stormaktsambassadör är det där med kanonerna. Om jag förstått saken rätt har Ostindienfararen inte ens med sig kanonkulor! Men frukost-buffe och kall öl finns det ombord! Givetvis gäller det att ha prioriteringarna klara när man ska representera en nautisk stormakt som Sverige, eller ska vi säga den svenska tigern. Vid närmare eftertanke imponerar nog en kall Cola mer på dagens indier än en eller trettio tolvpundare. Kylskåp och läskeblask är säkert för Götheborgsbefälen vad glaskulorna var för holländarna när man bytte till sig Manhattan. Men det var ju 1600-tal. Götheborg är ju 1700-tal. Kunde man inte i alla fall bytt ut glaskulorna mot några av stål?
Vi på den moderna lyxyachten Sally Blue skulle ju gärna dra ett större strå till stacken som ambassadörer för Swedish East Indian Company. Problemet är att vi inte är tillräckligt oldschool. Du får inte ens vara med i 1700-talsklubben om du inte har en tjärburk ståendes bredvid din GPS-anslutna kartplotter. Saknar du dessutom sattelittelefon och ekolod är det bara glömma hela saken. Ekolod är 1700-tal. Basta! Dessutom fnyser nog befälen på Götheborg åt oss när de hör att vi bajsar över relingen i alla väder. Kem-toa ska det vara, med rostfri septitank. Typiskt 1700-tal! Säg inget annat.
Jag har en vän som seglade med Götheborg ett tag. Hon förstod inte hur vi kunde segla så primitivt som vi gör på Sally! Det faktum att vi inte hade någon pålitlig motor var bara sååå 1500-tal. Ack mörka medeltid. Då negerslavarna fick ro galärerna mellan Athen och Kreta hade man inga tydliga tidtabeller för att tajma presskonferenser. Och inget automatiskt sprinklersystem ifall det skulle bli kortslutning i besättningens läslampor och börja brinna. När vi surrat en stund kom vi dock fram till att vi i alla fall på ytan delade vissa komfort-problem. Götheborgarna klagade också på att det var så varmt i sovkamrarna på tropiska breddgrader. Hoppla sade vi. Stackars er! Med ett 200 kvadratmeter stort däck kan det inte vara lätt att hitta en sovplats. Sally har ungefär två kvadratmeter fri däcksyta och att sova där är otänkbart eftersom ytan är osammanhängande och Sally så låg att i princip alla havets vågor bryter över henne. Det är nog inte fallet på många meter höga Götheborg.
Min slutsats av mitt sökande efter en värdig, tidsålderstrogen representant för de forna, stora, svenska handelskompaniernas exellens är att endast en Wasa-skeppet replika kunnat övertrumfa Götheborg. Wasa sjönk 1628 vilket är precis lika mycket 1700-tal som Volvos marina motorprogram. Och 1700-talet är tydligen en viktig del i marknadsföringen. Annars är man inge ball. Om man ligger och driver i ett stiltjebälte med begränsad mängd vatten är man dum och får skylla sig själv. Alla riktiga äventyrare har ju en eldriven Pur, alltså en Watermaker; en vattenmaskin. Har man inte det är man inte back to basics och är man inte back to basics är man inte 1700-tal. Ty det var den stora eran. Det var århundradet då Baltikum återigen blev ryskt. Det var århundradet då vi förlorade alla våra besittningar i Tyskland och Polen och den svenska flottan sköts sönder och samman av danskarna. En riktig storhetsera. Varför startade man inte motorn på slagskeppet Gyllene Svanen och slog dansken då? Jo det var säkert för att Gyllene Svanen byggdes i Stockholm och diselmotorn var en västkust-hemlis. Och de är ju nästan danskar. Ja. Jag skrev nästan.
Men jag är inte bitter. Det är kul att bli omseglad av motordrivna 1700-tals båtar oc att vara törstig. För det måste ju betyda att vi med våran minusutrustade 60-talsbåt och piratkopierade, svartvita sjökkort av ulandskvalitet är desto hårdare. Fastän vi varken har ugn, varmvatten eller tillstymmelse till lyxkomfort ombord har vi klarat oss bra från skjörbjuggen. Faktum är att när vi kom fem personer till u-landet Indien (Indien är förresten typiskt 1800-tal i genomsnitt) gjorde folket stora ögon och tyckte att vi var galna som var så många på en så liten båt. De tyckte att vi var riktiga "explorerers" (alltså 1700-tal -wow- författarens anmärkning) trots att vi är födda på 80-talet och kör båt av typiskt 1960-tals snitt. Fast ett fattigt 60-tal. Kanske som 60-talet i ryssland. Eljest kunde vi också haft en motor. Om vi haft penningar. Och om det inte vore så att vi är tre blivande ingenjörer ombord och tycker att växthuseffekten är skit förstås.
Vi vill ju inte att maldiverna ska hamna under vattnet. Fast det är klart. Det där med miljöperspektivet är ju en insikt man inte hade på 1700-talet.
Men jag är inte bitter.
Vill hellre vara en viking! Trots att jag äter mat ur konservburk. Typiskt 2000-tal. Hmm.. Kanske är det så att man inte alltid får vara precis det man vill...
Danjel Henriksson. Som tycker att du ska låta insidan avgöra när du idealiserar. |
|
|
|
|
