|
|
|
Yemen. en barnstensgul morgon i mars |
2007-03-27 |
|
|
 |
En bärnstensgul morgon i mars doftar det som vanligt torr storstad i hamnstaden Aden på Yemens sydkust. Staden har just vaknat och på vägarna trängs redan ett urval ur den begagnade bilparken och lägger en dov matta av stadsbrus i den svala gryningen. En bärnstensgul morgon i mars då solen får de höga bergen, vägarnas stenläggning och till och med stadsdammet att glänsa som guld ligger hon och drar sig i morgonljuset. Hon svänger sin gyllene mast i takt med böneutroparnas klagande förkunnande och undrar om det är långt kvar hem.
På hennes däck sitter jag och iakttar solens lek med palmkronor, höga bergstoppar och minareter. Jag funderar på om havregrynsgröt är dagens frukost eller om jag ska baka ett bröd och koka choklad. En bärnstensgul morgon nedan Yemens mäktiga bergskust sitter jag förtöjd i arabiska sjön på plastvalen Sally Blue. I hennes mage ligger Jonatan, Kajsa och vår nye besättningsmedlem Jimmy och sover. De syndar nog väldigt lite trots att de precis som jag är otrogna hundar. Sally vrider sig i soluppgången och böneutroparens melodiösa förkunnande har tystnat. Kanske är det just i detta nu som de rättrogna i stadens hus reser sig upp, borstar av knäna och andaktsfullt rullar ihop sina vackert vävda bönemattor för att hinna i tid till jobbet. Kanske är det just i detta nu som de rättrogna rättar till slipsen, sveper det sista kaffet och kysser sin fru i pannan utan att tänka på den missade morgonbönen.
Guds tjänare har liksom gud många ansikten och det har egentligen väldigt lite att göra med den helige ande och profeten om du tror. Det har att göra med om du tycker att du behöver en gud eller inte. Gör du det spelar det liten roll om han heter Budda, Jesus, Allah eller Bill. Domaren och frälsaren är inte den han är tack vare det namn vi ger honom.
I det fattiga Aden verkar folket behöva sin gud i större utsträckning än i Sverige och religionen har en ganska central roll i samhället. Även om de flesta inte faller ner på knä när de lyktstolpsmonterade megafonerna inleder bönen med ”Allah achbar – gud är stor” verkar folket behöva en gud som ger skydd och en gud som ombesörjer. Framförallt verkar de behöva en gud som ger samhällsstrukturen legitimitet och skänker hopp om räddning i ett liv efter detta. Gud tar samhällets och statens plats och är den auktoritet som garanterar trygghet och frid. De fattiga människorna är nära att ge upp hoppet men håller kvar i den sista strimman hopp. Den sista strimman av hopp är tro.
Bara de välbärgade unnar sig att läsa tidningens aktiekurser istället för dagens suror denna bärnstensgula morgon. De välbärgade männen lever ett liv ovanför den stora massan och upplever sig inte behöva gud på samma sätt som de fattiga. De kanske tycker sig vara gud, och då blir givetvis alla andra gudar överflödiga. Tycker du att du behöver en gud?
På marknaderna och längs de trånga, osande gatorna trängs folk av alla samhällsklasser. Kvinnorna bär sina långa, svarta heltäckande Abaija med sjal, handskar och burka för att skyla sig. De ogifta kvinnorna bär en svart sjal som täcker håret men visar hela ansiktet medan de gifta har lite striktare krav. Gifta kvinnor har när de vistas bland män på t.ex. restauranger eller i en buss till och med ögonen förtäckta med en tunn svart slöja. När de går på stan är all hud man ser näsroten och ögonvrårna. I de många småaffärerna och basarerna bjuds oftast kläder eller mat ut och kommersen är intensiv och högljudd. Modet för flickor som inte ännu fått sin mens är betydligt liberalare och på klädstilen kan man inte skilja på en flicka från Sverige eller Yemen.
Denna strikta klädkod för kvinnor förklaras med att den är det bästa för samhället. Det skulle inte fungera att ha lättklädda kvinnor överallt resonerar man och har därför bestämt sig för att de ska bära heltäckande svart klädsel som visar, eller snarare döljer de kvinnliga formerna på ett neutralt sätt. Jag ser framför mig en bild av hur männen vrider huvudet av sig och kör i diket den dagen detta traditionella klädmode faller men själv kan jag knappt ta ögonen av de mörka, mystiska skönheterna och njuter av att bara sitta och betrakta de kvinnor som går förbi mig på gatan.
Klädseln är visserligen pösig men en vacker kvinnokropp kan aldrig gömmas undan för ett vältränat öga. Kvinnorna förflyttar sig graciöst och mjukt och det är relativt enkelt att urskilja höfternas konturer och bröstens form. Genom burkan lyser två mörka ögon och ansiktets form läser jag genom att ta förhållanden mellan näsans storlek, kindbenens höjd och läpparnas konturer. Om jag ska vara helt ärlig är jag, som ni märker på mitt språk, väldigt fascinerad av dessa mörka, tysta kvinnor som glider runt omkring mig. Den dräkt som förknippas med kvinnans gömda och nedtryckta sexualitet i den muslimska världen finner jag ytterst tilldragande. Kanske är det ett tecken på att jag varit på havet för länge eller ett kvitto på att jag är en drömmare. Jag kan inte låta bli att låta tankarna springa iväg långt från kyskheten när tre behagfulla kvinnor i tjugotreårsåldern sveper förbi och ler mot mig genom den tunna slöjan.
Mellanöstern är hittills väldigt spännande och trevligt. Ingenstans sedan tyskland har vi blivit så genuint väl bemötta även om alla givetvis försöker lura pengar av oss. Det kan tyckas motsägelsefullt att lura sina vänner men det verkar vara en del av köpmannakulturen här att köpslå sig blodig inför varje liten affärshändelse. Till och med en flaska vatten och en chipspåse blir föremål för förhandlingar och prut, men oftast betalar jag deras fem gånger för höga pris av den anledningen att det mesta i alla fall kostar betydligt mindre än i Sverige.
Vi hade gärna bekantat oss lite närmre med inlandet här i Yemen. Men faktum är att vi återigen ankom betydligt senare än vi hoppats och alldeles för sent för att spendera några veckor i bergen. Ända sedan vi lämnade Australien för ett halvår sedan har seglingen varit en frustrerande och nedbrytande del av vårt resande. Stundtals går det bättre att sätta sig ner, ta ett djupt andetag och acceptera de usla seglingsförhållandena när man befinner sig på havet men stundtals går det inte alls. Ibland önskar jag mig till och med, min miljömässiga övertygelse till trots, en fungerande motor och tusen liter disel så mycket att det gör ont. …men när vi väl får lite perspektiv på detta kommer det säkert att betraktas som givande.
Anledningen att vinden är så lusig här vi är beror på flera saker. En del faktorer är kända och andra okända. Att vi jäktar runt på två år när de flesta behöver tre är givetvis en del i det hela. Hade vi varit tidigare ute i Indonesien hade säsongen varit bättre och då hade vi kunnat vara här vi nu en månad tidigare, vilket vore optimalt. Den bästa tiden att gå från Australien mot röda havet är under den svenska sommaren och då tänkte vi redan vara i Medelhavet.
Nu har vi snart även Sudan bakom oss och fortsattr på var väg upp genom röda havet dar vi, förhoppningsvis, nu hamnat i områden där vi stundtals kommer att få anledning att önska oss mindre vind. Röda havet har aldrig varit känt för sin mildhet av den anledningen att det ordet inte verkar finnas på arabiska. Det passar inte i öknen, på de höga bergen eller på ett stormande hav helt enkelt. Fast jag ar inte sa bra pa arabiska.
Klarar vi denna sista slutspurt ska jag slå mig ner i sommarstugan ute i östanfjärden och elda bastu och skriva bok när jag kommer hem. Om det finns något sätt att försörja sig vill säga. Det går liksom inte att klara sig på 50 spänn om dagen i det svenska samhället. Vilket jag ju, i och för sig, inte har. Fast å andra sidan har faktiskt jag och mina vänner en båt att sälja!
Är det någon som vill köpa en bit färdigförpackat, lättflytande äventyrsliv med all tillhörande utrustning är prislappen vid avhämtning på strandängskajen i Kalix gentila 99 000 svenska kronor. Sen kan man segla till Grönland eller Grekland. Bara fantasin sätter gränser.
Panta rej.
Danjel –som drömmer om Italien och små gula citroner.
|
|
|
|
|
