|
|
|
In bland barbamammorna... |
2007-03-28 |
|
|
 |
I Indien var jag väldigt negativ till vår passage genom Mellanöstern pga av deras nedlåtande syn på kvinnor. Jag råkar ju nämligen vara en sån. Förväntningarna var i botten och jag såg inte alls fram emot att komma till Mellanöstern. Min bild av arabienvistelsen var att jag skulle måsta vara täckt, tyst och osynlig – tre tråkiga egenskaper som knappast utgör grundpelarna i min personlighet.
Under 24 dagar på havet hinner man dock tänka lite på saken och jag försökte väl, medvetet eller omedvetet, minska min negativitet eftersom jag av erfarenhet vet att det knappast blir bättre av att man är sur redan innan det tråkiga inträffat. Då vi seglade in längs Yemens kust till Aden kände jag mig ändå lite förväntansfull inför ett nytt land och en ny kultur. Jag hade även laddat upp med långärmade tröjor; en nyinköpt tunika från Indien och Jontes vita skjorta som thailändarna färgat blekrosa. Vad jag inte hade var en sjal att täcka min halvblonda förargelseväckande hårman med, men en gammal urblekt snusnäsduk fick duga.
De arabiska kvinnorna, i alla fall de yemanska, bär uteslutande en svart heltäckande dräkt kallad abia. Den är långärmad, sluter ganska tätt om halsen och räcker ända ner till fotknölarna. Till denna har de dels en sjal, också vanligtvis svart, som täcker hår, nacke och hals samt dels en burka som täcker ansiktet och ögonen mha en slöja som sitter fast i burkan och kan fällas bak för kikhål. Det är alltså bara ögon, händer och ibland fötter man ser av kvinnorna. Man kan dock ana ett visst behov av att skilja sig från mängden och/eller en vilja att göra sig fin, för många av dräkterna är utsmyckade med mönstersömmar vid ena bröstet eller i någon kant, ofta i glittriga material prydda med paljetter. Ögonen är (ofta) kraftigt målade med mascara och hennamönster över hela händerna är inte ovanligt. De flesta dräkter är ganska stora och luftiga, men vissa är formsydda så man kan ana figuren. En del dräkter är tom lätt genomskinliga, hör och häpna. Några av kvinnorna är, trots försöken att gömma dem, väldigt vackra och omges av en slags sexuell mystik, förmodligen just på grund av att man inte riktigt vet vad man får. Förbjuden exotisk frukt enligt vissa - som grisen i säcken enligt andra.
Unga flickor som ännu inte fått sin menstruation har vita sjalar runt huvudet istället för svarta och jag funderade över hur detta kan påverka de oskyldiga barnens uppväxt. Jag vet lite om muslimsk, eller arabisk, kultur och seder, men i mina svenska blå hotingsögon vore det som gjort för att skapa problem. Den där tiden, och just det ämnet, kan ändå vara ganska känsligt i många fall. När man är en i mängden kvittar det väl kanske, alla flickor kommer ju ändå dit till slut, men tänk att vara först av alla i klassen att få bära en svart sjal. Kanske är det en avundsvärd ära, men det kan ju även vara tvärtom. Eller kanske ännu värre – att vara sist. Tänk blickarna, kommentarerna från pojkarna eller de ständiga kontrollerna i trosorna – kommer den inte snart? Eller vid det motsatta fallet, att kanske inte få leka och busa med de andra barnen längre (om flickorna någonsin får leka och busa) eftersom man råkat gått och blivit kvinna.
Efter att i nästan tre dar gått runt i mina ”vanliga” kläder, dvs långärmat, långbent och hårtäckt, var vi på tur med en guide, Hamzan, och han skulle ta oss till en moské. Jag och grabbarna hade redan första dagen vid Steamers point gått förbi ett ställe där jag provat en abia till Danjel och Jonatans barnsliga förtjusning. Lätt för dom att vara, tänkte jag, då de obehindrat får gå runt i shorts och t-shirt. Folk till och med lyssnar på vad de har att säga! Jag hade dock funderat på att köpa en abia för att visa respekt för innevånarna och ta seden dit man kommer. Lite roligt vore det väl för fotografierna också. Hamzan ville gärna att jag skulle köpa en, i synnerhet eftersom vi skulle till en moské, och blev stormförtjust då jag nämnde att jag funderat på det. ”Jag ska ta dig dit i morgon” hade han sagt, och nu var vi där. Affären fullständigt kryllade av abias i rader – hur kan man välja då de i mina ögon alla ser i princip lika dana ut? Jag provade två och bestämde mig för den billigare som endast hade lite diskret mönster vid ärmarna. Så respektfull var jag trots allt inte att jag ville lägga ner hur mycket pengar som helst, jag lär kanske inte ha den varje lördagskväll hemma i Sverige. Dessutom har jag svårt för paljetter. Tyvärr var den billigare den varianten jag först försökt undvika, nämligen med knäppning längs hela framsidan som på en skjorta ungefär, men det fick duga. Jag bytte om direkt bakom en klädställning, men sjalen och burkan skulle vi köpa senare på marknaden, så den blå snusnäsduken fick fortsätta pryda mitt huvud.
Det var roligt att ha abia. Den var väldigt varm och inte så bekväm, men eftersom människor vi mötte blev så glada så var det värt det. I alla fall en liten stund. Jag kunde se i ögonen på några av de heltäckta kvinnorna vi mötte att de log, och det var roligt. Många av männen och barnen ropade glatt, gjorde tummen upp och en sa på rungande arabiska att jag var vacker, i alla fall enligt Hamzans översättning.
Jag skulle nog ha nöjt mig där. Nu kunde jag fortfarande se bra, vrida på huvudet lätt och vara hyfsat som vanligt även om jag inte alls är van vid att gå i "klänning" och hade lite problem i trapporna. Man såg i princip aldrig kvinnor äta eller dricka, ja knappt prata med varandra. Med undantag från de unga studenterna så var oftast kvinnorna i sällskap med någon man. Jag fick i min halvarabiska utstyrsel till och med gå på en restaurang och äta med grabbarna och Hamzan, något som var förbjudet för de andra kvinnorna. Västerländska kvinnor räknas tydligen till ett slags "tredje kön", vad det nu innebär, och lyder under speciella lagar. Inte lika undanschasade som de lokala kvinnorna, men långt ifrån lika tillåtna och värda att lyssna på som männen.
Innan vi gjorde kväll inhandlade jag också sjalen och burkan till människorna på marknadens förtjusning och dräkten blev med ens betydligt jobbigare att bära. Det var otroligt varmt under tyglagren och hela hakan blev alldeles fuktig av kondens från min utandningsluft. Det var dåligt sikt, svårt att dricka vatten och knivigt att hålla alla tygen på plats då de är gjorda i tunnt friktionsfritt material. Den psykiska känslan var också konstig. Jag var redan lite skadad då jag faktiskt känt mig lite naken då jag tog av mig snusnäsduken för att prova burkan, men nu blev det värre. Kände inte riktigt att jag kunde agera och prata som "Kajsa" och märkte även en svårdefinierbar förändring från omgivningen gentemot mig själv. Nästan så jag kände mig liten och mindre värd, jag vet inte. Men på den positiva sidan kan jag säga att folk faktiskt ser en i ögonen när man bär burka, vilket är trevligt, och två kvinnor kom fram till mig, fnittrade och sa att vi var "gemeni".
Dagen efter skulle vi rida kamel i Arab Town. Då Danjel, Jonatan och Jimmy fått åka en tur stog jag näst och Hamzan blev med ens nervös. Efter långa diskussioner i hur man skulle lösa problemet, inklusive några dissade förslag från oss, var jag redo att strunta i kamelfärden. Jag var less på landet och på att jag tvunget hade fötts till kvinna. Hamzans vilja att vara en bra gudie tog över och han gick med på att jag skulle få låna Danjels byxor att ha under abian (D knöt en sjal runt höften), men vi fick däremot absolut inte byta på öppen plats utan var tvugna att hitta en toalett. Så var det dags, iklädd lite uppknäppt arabisk dräkt och blå mjukisbraller från Sportringen satt jag mig på kamelen. Hamzan sprang runt den som en iller hela tiden och ropade "don´t worry, don´t worry". Fler människor tillkom som ropade förtjust. Hamzan drog i tyget till min abia för att täcka en bit av vaden som stack fram under byxan. Det var inte svårt att rida kamel bara man höll i sig lite men jag var ju faktiskt kvinna... Då jag skulle kliva av lät han någon knäppa kort på oss med sin egen kamera för att visa för sin flickvän, sen förmanade han ordentligt mannen som ledde kamelen, gav mig några försäkrande "don´t worry´s" till och kamelen kunde böja sig ner igen. Jag påpekade återigen att det inte var jag som var orolig. När jag klev av pustade han ut. Varken han eller de femtiotal människor som sprang runt oss hade någonsin sett en kvinna rida kamel förut.
Vi funderade över det konstiga i att det i små affärer överallt hängde massor av vackra färggranna klänningar eftersom alla kvinnor man såg gick klädda i svarta dräkter. Förklaringen var att de kunde bära dem i sina hem samt att de hade dessa klänningar under sina abias. Jag häpnade, det var ju nog varmt med bara underkläder under! Mannen i affären där jag köpte min abia protesterade då jag tog av mig kläderna jag hade under, men Hamzan förklarade att det var så fruktansvärt kallt där jag kom ifrån så jag inte klarade de dubbla lagren. Nackdelen med min nakenhet under var dock att då det blåste och då jag böjde mig så glipade knäppningen och lite skymtar av min hud syntes. Jag försökte hålla för lite, men insåg inte hur allvarligt det faktiskt var. Flera gånger blev det påpekat, även om det bara var smalbenet som stack ut.
På väg tillbaka till Steamers point där vi hade båten steg min irritation över abian. Jag fick en utskällning av en man som gick förbi då jag satt mig ner på en bänk och i nån sekund råkat glipa en bit av benet under abian. En annan påpekade att min nacke tittade fram under burkan. Även Hamzan ropade till då jag skulle leta något i väskan och abian glipade lite igen. Jag fick mer och mer brått att ta mig till båten och var nära att bli på riktigt dåligt humör över detta puckade land och alla dess idiotiska invånare. Av med skiten, var det enda jag ville.
Hur ska man egentligen tolka att människor tycker att jag är vacker då jag täcker i princip hela mig? Jag kunde inte vara mig själv och kunde inte röra mig obehindrat. Då Hamzan när vi skulle åka sa att han tyckte om mig och ville träffas igen sa jag att han i så fall fick komma till Sverige, för jag skulle inte återvända till Yemen igen. Han blev såklart besviken och förvånad över att jag inte gillade hans land, men jag förklarade att det var synen på kvinnor jag inte gillade. Det startade en diskussion i vår olika syn på kvinnor, vänskap, kärlek och sex och då jag på hans fråga om pojkarna på båten sett mig naken svarade att det var svårt att undvika då vi saknar toalett och tvättar oss på fördäck fasade han. Han tyckte synd om mig att jag var "tvungen" att sitta på en båt, och han visste minsann att det inte var bra för mig eftersom han hört att jag var förkyld. Min förklaring att jag fått snuvan då jag kommit i land till nya bakerier lyssnade han inte på.
Det kändes alltså hemskt skönt att komma ut på havet igen och kunna prata fritt samt bära så mycket eller så lite kläder på mig som jag ville. Då vi började seglingen in mot Suakin i Sudan och jag suckande undrade om jag skulle plocka fram abian igen kommenterade Jimmy "ja, du har ju inte haft den så mycket den vi lämnade Aden..."
/Kajsa |
|
|
|
|
